Nu handlar det bara om just det där, om mitt grepp om din hals. Det hårda o det helt skyddslösa. Din strupe o din kropp måste ha luft, men du låter mig styra över den. Det vi har ihop blir tydligt i mitt grepp om din hals. Tydligt hur jag vill ha dig o tydligt hur du vill ge dig. Så du vill ha mig med. Du blottar dig, men det gör jag med, för jag vågar- med bestämdhet- visa vad jag vill. Det jag vill blir det du vill. Jag frågar ingenting, det jag bjuder på är att du slipper vilja, du kan släppa efter. Fast makten är ändå din. Eller vår. Du behöver luft, men du får kyssar. O på gränsen av att kunna andas så sluter jag mig ännu mer över dig. Det är klassiskt: du vågar ge dig, vågar vara svag o det gör dig stark, så du är inte svag. Du använder mig till att använda dig. Är det det som finns i vår lek, spelet, spänningen o osäkerheten i vem det egentligen är som ger o vem som tar?
Ditt grepp om min hals
Jag trycks ner mot kudden o andningen känns ansträngd. Jag vill ha luft men jag får kyssar och liksom lapar i mig dom. Din fasta hand visar mig tydligt vad du vill o den tydligheten gör mig lugn o kåt. Ingenting förväntas av mig. Jag är en solitär o du är min motpol men vi behöver varandra. Jag läser dina signaler o följer, som i en dans. Jag litar fullkomligt på dig. Hamnar på en plats av total närvaro. Jag är helt utlämnad men inte ensam. Ta mig. Du kan ta i. Jag går inte sönder.
”69, Some might call it nasty… I call it a romantic dinner for 2”
‘Couple in the 69 pose‘ (c.1900) by an unknown Meiji artist
Så har vi då kommit fram till vårt inlägg nummer 69, o vad kan vara mer lämpligt än att låta detta handla om en älskad, men också inte alltid sååå värst älskad, sex-position, den där vi kort o väldigt gott har möjlighet att ge varandra samtidig oralsex.
Wow så härligt!
Men ändå- näe, ”inte alltid sååå värst älskad”.
Varför?
För att det kan upplevas väldigt utlämnande att ha ett helt ansikte i allt det som är ens underliv. Kan jag verkligen slappna av vid vetskapen om att jag faktiskt har någons mun o tunga o näsa inte bara vid mitt könsorgan men också djupt inne i min rumpa, en tungspets i mitt anus?…
Ja det är en ovanlig plats för en tungspets.
Men lyckas du slappna av även inför det så väntar ljuvligheter, det vet alla vi som lärt oss att älska 69’an. Det är väl kanske också det utlämnande som bidrar till en del av spänningen.
Men även om man inte har något problem med ett ansikte i sitt underliv så kan man ändå känna tveksamhet till 69’an. Det kan upplevas splittrande att både ge njutning o få njutning, uppleva o samtidigt ge upplevelse. Det kan bli snurrigt o oklart i ens sexhuvud. Knepet är väl helt enkelt att ge upp på att försöka få o ge samtidigt, utan istället se till att det gungar fram o tillbaka: njuta- ge njutning- njuta- ge njutning…En oralsex-dans, där det skiftar vem som för o vem som låter sig föras. Lekfullt är väl ordet som gäller även här.
O fler skäl att älska 69’an?
69’an är verkligen en position vi delar med varandra, en vi har på lika villkor o som liknar andra sexpositioner vi verkligen har ihop. Vanlig oralsex njuter i bästa fall båda också av, men det är någon som ger o någon som får. O man kan känna sig pressad av den uppmärksamhet den innebär: ”oj va hen jobbar nu, nu måste jag verkligen njuta…” I 69’an gungar det fram o tillbaka, du behöver inte på samma sätt känna pressen. Ge njutning en stund, så kommer det säkert kännas bra när din njutningsstund kommer. Fall tillbaka, känn dig bjussig. Hen vill ha ditt underliv i sitt ansikte, det är det enda hen vill just nu. Hen är djärv, o du med. O får du plötsligt lust så behöver du inte tveka. Ta tag i dom där skinkorna o…
Jag ligger naken, armarna vid sidan. Jag har ögonbindel, o jag väntar på något okänt. Jag är skyddslös. Sårbar. Så känner jag en mun intill mitt öra, o jag får en viskande fråga: ”Har du några gränser?”
O jag minns att jag på bråkdelen av en sekund tänkte på frågan som större än det jag där o då befann mig i, det som snart skulle hända mig.
Det jag befann mig i var att två personer jag tycker om, plus en person jag älskar, skulle ge mig av sin totala uppmärksamhet, sin hela omsorg. Under något som kändes som en lång tid, på en hisnande resa, tog dom sig an mig, med händer o kroppar o munnar, med allt dom hade o kunde. Ett tumult i mig över allt som hände inne i mig. Jag kastades hit o dit, allt for omkring, jag njöt o jag kände smärta. Jag ville att det aldrig skulle ta slut. Jag var helt utlämnad. O trygg.
Jag kom. Några tårar kändes i mina ögon, o min hals sved lite, för jag hade tydligen låtit högt.
Jag låg kvar i den där stunden efteråt, o jag tog tid på mig att landa.
O vad betyder det att svara ”Nej” på frågan om jag har några gränser?
Det betyder att jag väljer tillit. O vår sexmedflera-värld bygger på tillit, tillit o öppenhet. O som jag älskar just tillit o öppenhet! Så är det då konstigt att jag vill vara del av den här världen?
Jag säger inte ”Nej”, jag säger ”Ja”. Jag väljer att tro på att du vill mig väl. O du väljer samma med mig. Tvekan o oro lägger vi åt sidan. O när vi väl har gjort det-
Långtifrån allt som vi har möjlighet att vara med om i den här sexmedflera-världen är enkelt o rent lockande. Första gången vi gick iväg till en sexklubb var vi minst sagt nerviga- (något som redan gången därpå kändes som att hand i hand traska iväg till ett tivoli vilketsomhelst). Likadant inför första mötet med ett par- (hjälp!)- första gången med en singelman/singelkvinna!- (hjääälp!) Men när upplevelsen väl låg bakom oss o hade förvandlats till en erfarenhet, då kunde vi glädjas över att dela den. Nej den behöver inte vara enbart lätt o härlig, vi stärks av att ha den ihop. Har den varit lite jobbig kan den faktiskt varit än viktigare.
Är det därför vi vill utsätta oss o göra saker som faktiskt är läskiga eller rent av skrämmande? För att vi vill vinna över något tillsammans? Dela en spänning o en utmaning. Vi vill ha starka grejer ihop, sånt som ingen annan har. Vi vill vara vidöppna inför varandra och även inför andra, i alla fall till viss del. Vi har ju vänt o vridit på polyamorös-tanken men landar alltid i att det inte passar oss. Vi är och vill vara exklusiva rent känslomässigt. ”Monoamorös o polysexuell” -en benämning vi lånar av en kvinna på Darkside som passar bra på oss.
Beror vår tvekan över att agera på lockelsen på att vi är rädda för att det vi utsätter oss för skulle kunna skapa ett avstånd emellan oss? Vi längtar ju egentligen efter sånt som ska binda oss känslomässigt närmare varandra. Eller är lockelsen snarare för att vi vill besegra det allra läskigaste? För övervinner vi rädslan, då har vi lyckats skapa än mer närhet o trygghet ihop?…
Något som många skulle gå med på är ett stort steg för par i den här världen, är att ge sig ut på egna äventyr, att gå på en sexfest själv eller träffa en person på egen hand. Har man varit ett par i tjugo år o med tryggheten cementerad, då är kanske utmaningen inte så stor. Men för oss, med bara två år i den här världen, o tre år tillsammans, så känns just det egna äventyret som det största steget att ta.
Vi har alltid gjort allt tillsammans, alltid varit på samma plats ihop. Vi har naturligtvis våra egna upplevelser men vi delar stunden och har alltid varandra att återvända till. Som ett slags moderskepp hittar vi varandra där, mitt i sexröran o tankar kärlek. Det har vi sett på som väldigt viktigt. På egen hand skulle moderskeppet inte finnas där på madrassen bakom soffan eller i köket med ett glas champagne. Då när man behöver en kyss, ett leende o en viskning, ”det där du gjorde med henne såg härligt ut!…”, då är man istället helt ensam… Åtminstone tills man återses o kan prata.
För vår del så kompliceras det en aning av att vi dessutom ser på det här med det egna äventyret på lite olika sätt. Vi brukar tycka så väldigt lika, men inte helt när det gäller det här.
El ska gå själv på en sexfest. Hon kommer ha sex med andra på egen hand. Denna tanke är något som Jo är mer lockad av än El. Eller hennes lockelse finns, men är helt beroende av att Jo är lockad att ha henne där. Det börjar med hans vilja. Det är lätt att hamna i tankar om att detta skulle bero på att El är en osäker person, eller ogin, eftersom tanken på att Jo skulle gå själv på sexfest inte alls är lockande för henne. Och Jo’s lockelse, skulle den bero på att han inte bryr sig så mycket eller att han är så omåttligt generös? Nej så är det naturligtvis inte.
Vi har kommit fram till att det handlar om vår dominanta respektive undergivna sida. Jo kan lockas av tanken att han bestämmer o styr över en situation han inte är närvande i. El kan lockas av att utsätta sig o göra det Jo vill att hon ska göra. Det handlar om en klassisk utlåningssituation.
Sen kommer det till en punkt när det inte går att vända o vrida på saker hur mycket som helst. Vi vet ju ändå inte helt hur det kommer kännas. Vi får väl låta Lockelsen vinna över Rädslan o göra som vi har gjort ända sen vi tog vårt första steg ut i den här världen: vi får kasta oss ut, våga, o utsätta oss.
El får gå iväg på sin sexfest.
Sen tar hon o Jo hand om det hon var med om. Aftercare, ni vet. Då blir Els upplevelse en gemensam upplevelse.
Vi är i färd med att ha sex med människor vi inte känner. Vi har inte pratat så mycket, vi vet inte vad vi hoppas på eller vad som förväntas. Men en sak är säker: vi vill inte göra någon besviken. Vi vill vara dom där lätta o sexiga o öppna o okomplicerade personerna som vi vet att vi kan vara. Dom som ständigt är beredda att leverera som sexpersoner, dom som bidrar till den söm-lösa sexupplevelsen för alla. Ett sånt rykte lämnar vi gärna efter oss. Så vill vi ju känna oss.
Men paradoxalt nog så är det väl ändå så, att det är när vi är lugna o trygga o tar sexet som det kommer som vi är som härligast?
Nej det är ju inte bara i vår sexmedflera-värld som prestationskraven ligger på lur, dom där som lätt kan göra att kuken inte vill stå, o fittan inte bli våt. Men när fokus ligger på sex så kan det ju lätt hända. O möjligen funkar kuken o fittan ok, men sexet vi har blir ändå inte sådär svirrande härligt som det finns möjligheter till.
O kanske är det för att vi känner att vi ska prestera mer än att vi ska uppleva?
Självklart, men ändå: det är ingen tävling vi ska kasta oss ut i. Ingen kommer vinna. Det är en ren upplevelsevärld vi bjuder varandra på. Sex-tivolit har öppnat! Kan vi inte se som allas vår enda uppgift att vara nakna o vara på plats? Bara liksom börja där. Vi släpper huvet o far in i upplevelsen. Vi siktar på att mindre betrakta oss utifrån, sikta mot att inte tänka, ”hmm det här går ju bra…” eller värre: ”…hmm det här känns inte helt hundra…Undras om hon inte tycker att jag gör det jag borde?…Mina kyssar är kanske inte så sköna?…Slickar jag henne rätt?…” Huvet huvet, hela tiden huvet, åååh ibland skulle man vilja kunna koppla loss det o lägga det åt sidan…
Så istället: tänka på att vår lust o våra kroppar räcker långt nog. Fuck prestationskraven. Försök att se sexmedflera-sexet som världens möjlighet du får, inte som något som är ute efter att avslöja dig som en som inte räcker till. Sexet vi har ihop med andra är ett stort glänsande sexpaket som vi alla hjälps åt med att öppna o upptäcka innehållet av.
*
Vi är här o vi är sköna. Vi räcker bra. O lyssna nu när Klassikern dyker upp o stämmer likabra som alltid: det är inte målet, det är resan. O vilken otrolig resa vi kan få tillsammans. Tillsammans, tillsammans, tillsammans. The keyword.
Jag El, Jo och en annan man (troligen straight) det vet vi kan vara fantastiskt. Men tvärtom då? Jag El, Jo och en straight kvinna…?
Vi gick in i den här sexmedflera-världen med tanke på en kvinna till, det var så fantasierna började, och det var det som lockade.
Tanken på oss och en man till var långt borta då. Jag ville verkligen inte vara upphov till några dåliga känslor, sting eller något som skulle skapa otrygghet mellan oss.
Sen kom vår första full-swap situation där jag fick syn på Jo med en annan kvinna på håll. Det väckte tyvärr inte så sköna känslor i mig. Kände mest att kvinnan i fråga på något sätt tog sig friheter. Att hon njöt av att få min man att njuta (vilket ju var hela poängen!) och höll mig utanför det hela. Och lite så har det fortsatt att kännas när röran inte uppstått och jag hamnat lite vid sidan av. Att se Jo med en kvinna har mer påmint mig om det han skulle kunna ha med en annan, utan mig. Aj! Det har inte gjort mig kåt, det har gjort mig ledsen. Och det är ju verkligen inte det jag vill. Jag vill att han ska må bra, njuta, utvecklas. Så… varför kan jag då inte hitta den där känslan när jag egentligen inte är svartsjukt lagd, trygg med Jo och vill honom det bästa?!
Vi har pratat med många kvinnor som känner igen sig i detta (fler än män, även om alla kombinationer ju finns). Kan det finnas något inlärt i oss kvinnor? En kvinnlig rivalitet? Det känns nedrigt att tänka så…Har vi inte kommit längre, särskilt i den här världen som ju i många lägen är en frist från tröttsamma normer och konventioner? Eller är det en läggningssak? Är jag mer possessiv? Jag vill förstå varför vi upplever detta så olika, jag och Jo!
Säkert handlar det om att det måste vara rätt kvinna. Att jag får en särskild kontakt med henne. Kanske handlar det just om att jag måste vara trygg med kvinnan också? Men så vet jag hur saker förändras och hur belönande det är att utsätta sig för situationer som kanske känns lite läskiga. Så jag kommer ge det många fler chanser. För att njuta av att Jo njuter och dela det med honom -hur skulle jag kunna säga nej till det!
(Jag, Jo och en bisexuell kvinna som även tänder på mig, det vet jag ju är underbart!)
En sexfest. Det är några meter mellan oss, o vi hånglar, har oralsex eller knullar med andra än varandra. O i den stunden, i just det vi upplever där o då så saknar vi inte varandra. För att vi just inte är utan varandra. Vi är i våra egna upplevelser men vi vet att den andre finns där, det är ju bara några meter emellan oss. O den känslan har vi insett är viktig för oss. Tryggheten i att vi, närsom, kan vända oss om o se på varandra o njuta av att: ”åååh va han ser ut att ha det bra!” och ”åååh vad det hon gör ser sexigt ut!”, alltså uppleva Compersion! Sen kan vi söka upp varandra för en kyss, eller mer. För att sen kanske återigen glida bort från varandra, hitta en annan mun, en annan kropp. O så får det hålla på.
Vårt äventyr i den här sexmedflera-världen är ett ”full swap same room-äventyr”.
Men ”full swap different room”-varianten då?
Dom par vi möter som ibland har sex var o en för sig, är ofta par som har varit ihop länge. Kanske har dom upptäckt att dom har olika behov och vill inte hindra varandra från att ha härliga upplevelser. Dom har en trygg o lång relation som gör att dom kan bejaka behoven o vara ärliga med dom. O det är heller ingen risk förknippat med det. Dom här paren har beskrivit sin öppna relation som att det verkligen är deras gemensamma äventyr, det ser bara annorlunda ut än vårt. Dom är öppna o överens, dom berättar för varandra vad dom är med om, o det delandet gör att dom också upplever Compersion.
Så, är det bara för att vi är relativt nya tillsammans som vi inte är så lockade av ”different room-varianten”? Det vet vi ju ännu inte. Det behöver ju inte betyda att vi förr eller senare kommer dit, men vi vet att vi fortfarande är så enormt nyfikna på varandra, vi vill känna av den andra, på något sätt, hela tiden. Det ska inte vara mer än ett par meter emellan oss. Den distansen räcker så gott o väl för oss. För den är i princip ingen distans. Nej vi behöver inte hålla varandra i handen längre. Vi glömmer i stunder bort varandra. Men nånstans där bland alla sexmänniskor, så vill vi vara lätta att hitta för varandra. Det är i det mötet vi tankar kärlek. Vi skulle aldrig benämna vårt sexmedflera som en krydda. Vi behöver ingen krydda, men vi vill inte vara utan det gemensamma äventyret.
Hobbys kan ju se olika ut o ge en saker av olika slag. Dom kan ge en förströelse eller utveckla en- allra helst båda sakerna samtidigt. Alla skulle nog gå med på att en hobby är något man ger sig ikast med med rätt mycket liv o lust, det är liksom viktigare än vad ordet säger- det låter lättviktigt, men är rätt viktigt.
Som hobbyn ”sexmedflera”. (O ja, ”hobby” ger associationer till frimärkssamlingar, släktforskning, knyppling o gamla tåg…men visst kan sex vara en hobby. Något kul o intressant som kan få betyda mycket, om man har lust till det).
Vi har närmat oss den hobbyn stegvis, eller snarare med ganska rejäla kliv ibland…Kastat oss handlöst ut, nyfiket o hungrigt. Men visst var det många rädslor som dök upp när vi började. I början visste vi så lite om hur det skulle påverka oss. Var vi beredda att satsa oss själva o vår relation i vårt äventyr? Nej inte riskera, men utsätta?
Hur skulle vi våga det?
O hur såg rädslorna ut?
Såhär ungefär: rädslan av att inte räcka till, att bli bortglömd, hamna utanför. ”Vadå en kvinna till? Varför det?…”, ”Ok, oralsex- men penetrationssex?…oj oj oj aj!…” Det dök upp en rädsla för att inte förstå den andre, eller kanske inte ens förstå sig själv. Kunde vi förstå alla motsägelser (särskilt inom BDSM. Smärta o njutning, hur hänger det egentligen ihop?…), Rädslan över att få syn på sin skam o att minnas tidigare relationer med dåligt sex – mmm, mycket var läskigt.
En rädsla benämnde vi ”skapa ett monster”. Vi ger oss ut i den här världen hand i hand, men någon av oss far i väg åt ett håll dit den andre inte vill, eller kanske ”sexmedflera” plötsligt blir viktigare för den ena. Rädslan handlar om att den där handen man höll i inte längre finns där.
Så hur faaan kunde vi våga?
Sex är vår grej, det började väl där. En stark drift i oss, en pockande nyfikenhet på vad sex kan vara. O vi trodde väldigt starkt på att vi ville utforska det här vidare ihop. Vi skulle följas åt. Nej vi kunde såklart inte vara säkra på att vi alltid skulle vilja samma saker eller uppleva saker på samma sätt, men vi var säkra på att vi skulle lyssna in den andra, vi skulle prata, inget skulle få lämnas med en oklarhet. O här kommer nu ordet som nog dykt upp flest gånger bland våra inlägg o ordet är Kommunikation.
Skriv det i eldskrift över himlen! Kommunikation, om allt, i alla lägen.
Ingenting kan faktiskt bli en katastrof om man sysslar med kommunikation. Man upplever svåra saker, absolut, men sätt ord på det o blanda in den andra, där är knepet. O ”sexmedflera”-världen kommer med massor av starka saker. Vi tar vårt sex o involverar andra, gör en hobby av något viktigt, o vi utsätter oss. O det blir också mycket värt, för att vi delar det o vi får så mycket upplevelser tillbaka, o vi får dom ihop.
Vi har pratat om ”sting” o svartsjuka, starka känslor som ligger på lur när man ligger med andra. Men vi har insett att vi vill känna starkt, o med mäkta stora ord så har vi förstått att det är vår tanke om hur vi vill leva. Inte dolt o förmildrat, nej hellre starkt, öppet, modigt- o kanske med lite ”aj!…” då o då. Men ett ”aj!” då o då är ett högst rimligt pris för det vi får: en hobby som gör att vi förstår oss själva o varandra bättre. O vi har det väldigt väldigt kul på vägen…
