Lockelsen vs. Rädslan

Fotograf Björn Nilsson (bilden är beskuren)

Långtifrån allt som vi har möjlighet att vara med om i den här sexmedflera-världen är enkelt o rent lockande. Första gången vi gick iväg till en sexklubb var vi minst sagt nerviga- (något som redan gången därpå kändes som att hand i hand traska iväg till ett tivoli vilketsomhelst). Likadant inför första mötet med ett par- (hjälp!)- första gången med en singelman/singelkvinna!- (hjääälp!) Men när upplevelsen väl låg bakom oss o hade förvandlats till en erfarenhet, då kunde vi glädjas över att dela den. Nej den behöver inte vara enbart lätt o härlig, vi stärks av att ha den ihop. Har den varit lite jobbig kan den faktiskt varit än viktigare.

Är det därför vi vill utsätta oss o göra saker som faktiskt är läskiga eller rent av skrämmande? För att vi vill vinna över något tillsammans? Dela en spänning o en utmaning. Vi vill ha starka grejer ihop, sånt som ingen annan har. Vi vill vara vidöppna inför varandra o även inför andra, i alla fall till viss del. Vi har ju vänt o vridit på polyamorös-tanken men landar alltid i att det inte passar oss. Vi är och vill vara exklusiva rent känslomässigt. ”Monoamorös o polysexuell” -en benämning vi lånar av en kvinna på Darkside som passar bra på oss.

Beror vår tvekan över att agera på lockelsen på att vi är rädda för att det vi utsätter oss för skulle kunna skapa ett avstånd emellan oss? Vi längtar ju egentligen efter sånt som ska binda oss känslomässigt närmare varandra. Eller är lockelsen snarare för att vi vill besegra det allra läskigaste? För övervinner vi rädslan, då har vi lyckats skapa än mer närhet o trygghet ihop?…

Något som många skulle gå med på är ett stort steg för par i den här världen, är att ge sig ut på egna äventyr, att gå på en sexfest själv eller träffa en person på egen hand. Har man varit ett par i tjugo år o med tryggheten cementerad, då är kanske utmaningen inte så stor. Men för oss, med bara två år i den här världen, o tre år tillsammans, så känns just det egna äventyret som det största steget att ta.

Vi har alltid gjort allt tillsammans, alltid varit på samma plats ihop. Vi har naturligtvis våra egna upplevelser men vi delar stunden och har alltid varandra att återvända till. Som ett slags moderskepp hittar vi varandra där, mitt i sexröran o tankar kärlek. Det har vi sett på som väldigt viktigt. På egen hand skulle moderskeppet inte finnas där på madrassen bakom soffan eller i köket med ett glas champagne. Då när man behöver en kyss, ett leende o en viskning, ”det där du gjorde med henne såg härligt ut!…”, då är man istället helt ensam… Åtminstone tills man återses o kan prata.

För vår del så kompliceras det en aning av att vi dessutom ser på det här med det egna äventyret på lite olika sätt. Vi brukar tycka så väldigt lika, men inte helt när det gäller det här.

El ska gå själv på en sexfest. Hon kommer ha sex med andra på egen hand. Denna tanke är något som Jo är mer lockad av än El. Eller hennes lockelse finns, men är helt beroende av att Jo är lockad att ha henne där. Det börjar med hans vilja. Det är lätt att hamna i tankar om att detta skulle bero på att El är en osäker person, eller ogin, eftersom tanken på att Jo skulle gå själv på sexfest inte alls är lockande för henne. Och Jo’s lockelse, skulle den bero på att han inte bryr sig så mycket eller att han är så omåttligt generös? Nej så är det naturligtvis inte.

Vi har kommit fram till att det handlar om vår dominanta respektive undergivna sida. Jo kan lockas av tanken att han bestämmer o styr över en situation han inte är närvande i. El kan lockas av att utsätta sig o göra det Jo vill att hon ska göra. Det handlar om en klassisk utlåningssituation.

Sen kommer det till en punkt när det inte går att vända o vrida på saker hur mycket som helst. Vi vet ju ändå inte helt hur det kommer kännas. Vi får väl låta Lockelsen vinna över Rädslan o göra som vi har gjort ända sen vi tog vårt första steg ut i den här världen: vi får kasta oss ut, våga, o utsätta oss.

El får gå iväg på sin sexfest.

Sen tar hon o Jo hand om det hon var med om. Aftercare, ni vet. Då blir Els upplevelse en gemensam upplevelse.

Jag vill den jag älskar allt gott

Konstnär: Tamara de Lempicka 

Så var det dags igen för lite sting-prat (o nej, inte den typen av Sting-prat, även om hans låt ”If you love someone, set them free” faktiskt touchar det vi skriver om här).

Det är ju så att vissa av vår sexmedflera-världs själva grundbultar kommer upp, sjunker undan o kommer upp igen, o särskilt när vi pratar med nyfikna, rookiesarna, dom som just börjat nosa på vår avundsvärda bredvid-värld. Ja då inser vi att vi nog kan vända o vrida några svängar till på vissa viktiga grejer. O vi är inte längre färskingar i det här, vi har kommit fram till saker som vi vill dela med oss av, sånt som möjligen kan spela nån roll för andra.

Frågan: ”men varför vill ni ha sex med andra?” är överstökad. Vi vet alla att vi vill ha spänningen, vi vill känna mer hud, mer kön, se den vi älskar med någon annan- göra sexet o oss själva än rikare, det är det som lockar. O det är en lockelse som är lätt att förstå, särskilt för nybörjare.

Men så till farhågorna då:

”Tänk om någon ni har sex med är bättre på vissa sexgrejer än vad ni är?”

”Tänk om er älskade njuter mer med andra? Hjäääälp!…”

”Tänk om någon av er får känslor för någon annan när ni har sex?…”

Ja. Det skulle kunna hända.

Jo rids och El knullas av dom här nya personerna, på ett sätt som känns annorlunda. Härligare? Hmm…Osäkert. Men annorlunda kan ju vara härligt. Mannens kuk verkar komma åt där Jo’s kuk inte gör. Kvinnans fitta gör något med Jo’s kuk som El’s inte riktigt gör. Dom här nya kyssarna får El o Jo att fullständigt tappa fattningen. Den där kvinnan verkar verkligen tycka om att suga Jo’s kuk…

Men är det inte bara rädslan som talar?

Det handlar om viljan att sätta sig över den o stinget som kan uppstå.

Vi vill ge varandra fler upplevelser o mer njutning, en större sex-värld. Låta varandra berikas på alla möjliga sätt. Den vi älskar ska få ha det så härligt som hen bara kan. Vi vill låta oss bejaka våra önskningar, dom vi i förtroende vågar berätta om. Släppa varandra fria. O chansen att vi kommer älska varandra ännu mer ökar. Jo vi skulle kunna önska att den andre har det lite lagom härligt. Smånjuter sådär. Knullar lite förstrött, ger o får oinspirerat oralsex, o kommer absolut inte. Vår rädsla skulle kunna göra att vi hoppas på att ingenting är så härligt som när bara vi två har sex.

Men vi behöver inte vara rädda. I vårt egna sex så plussas kärlek på o blir till något som denna härliga hobby, detta ljuvliga lilla extra, aldrig kan bli. Minns: det är olika saker. Kärlekssexet o hobbysexet. Dom kan, o kommer, absolut inspirera varandra. Men det är olika saker.

Nej vi vet att det här inte är så lätt som det verkar att vi påstår. Inte alls. Men vi vet att tanken är rätt. Vi kan väl låta det vara som ett mantra närhelst vi behöver det: Jag vill den jag älskar allt gott. Precis allt gott. Utan förbehåll.

Ligg med henne…

…eller nej jag vet inte förresten…

Jag El, Jo och en annan man (troligen straight) det vet vi kan vara fantastiskt. Men tvärtom då? Jag El, Jo och en straight kvinna…?

Vi gick in i den här sexmedflera-världen med tanke på en kvinna till, det var så fantasierna började, och det var det som lockade.

Tanken på oss och en man till var långt borta då. Jag ville verkligen inte vara upphov till några dåliga känslor, sting eller något som skulle skapa otrygghet mellan oss.

Sen kom vår första full-swap situation där jag fick syn på Jo med en annan kvinna på håll. Det väckte tyvärr inte så sköna känslor i mig. Kände mest att kvinnan i fråga på något sätt tog sig friheter. Att hon njöt av att få min man att njuta (vilket ju var hela poängen!) och höll mig utanför det hela. Och lite så har det fortsatt att kännas när röran inte uppstått och jag hamnat lite vid sidan av. Att se Jo med en kvinna har mer påmint mig om det han skulle kunna ha med en annan, utan mig. Aj! Det har inte gjort mig kåt, det har gjort mig ledsen. Och det är ju verkligen inte det jag vill. Jag vill att han ska må bra, njuta, utvecklas. Så… varför kan jag då inte hitta den där känslan när jag egentligen inte är svartsjukt lagd, trygg med Jo och vill honom det bästa?!

Vi har pratat med många kvinnor som känner igen sig i detta (fler än män, även om alla kombinationer ju finns). Kan det finnas något inlärt i oss kvinnor? En kvinnlig rivalitet? Det känns nedrigt att tänka så…Har vi inte kommit längre, särskilt i den här världen som ju i många lägen är en frist från tröttsamma normer och konventioner? Eller är det en läggningssak? Är jag mer possessiv? Jag vill förstå varför vi upplever detta så olika, jag och Jo!   

Säkert handlar det om att det måste vara rätt kvinna. Att jag får en särskild kontakt med henne. Kanske handlar det just om att jag måste vara trygg med kvinnan också? Men så vet jag hur saker förändras och hur belönande det är att utsätta sig för situationer som kanske känns lite läskiga. Så jag kommer ge det många fler chanser. För att njuta av att Jo njuter och dela det med honom -hur skulle jag kunna säga nej till det!

(Jag, Jo och en bisexuell kvinna som även tänder på mig, det vet jag ju är underbart!)

Sex som hobby: läskigt, härligt, farligt, viktigt.

Hobbys kan ju se olika ut o ge en saker av olika slag. Dom kan ge en förströelse eller utveckla en- allra helst båda sakerna samtidigt. Alla skulle nog gå med på att en hobby är något man ger sig ikast med med rätt mycket liv o lust, det är liksom viktigare än vad ordet säger- det låter lättviktigt, men är rätt viktigt.

Som hobbyn ”sexmedflera”. (O ja, ”hobby” ger associationer till frimärkssamlingar, släktforskning, knyppling o gamla tåg…men visst kan sex vara en hobby. Något kul o intressant som kan få betyda mycket, om man har lust till det).

Vi har närmat oss den hobbyn stegvis, eller snarare med ganska rejäla kliv ibland…Kastat oss handlöst ut, nyfiket o hungrigt. Men visst var det många rädslor som dök upp när vi började. I början visste vi så lite om hur det skulle påverka oss. Var vi beredda att satsa oss själva o vår relation i vårt äventyr? Nej inte riskera, men utsätta?

Hur skulle vi våga det?

O hur såg rädslorna ut?

Såhär ungefär: rädslan av att inte räcka till, att bli bortglömd, hamna utanför. ”Vadå en kvinna till? Varför det?…”, ”Ok, oralsex- men penetrationssex?…oj oj oj aj!…” Det dök upp en rädsla för att inte förstå den andre, eller kanske inte ens förstå sig själv. Kunde vi förstå alla motsägelser (särskilt inom BDSM. Smärta o njutning, hur hänger det egentligen ihop?…), Rädslan över att få syn på sin skam o att minnas tidigare relationer med dåligt sex – mmm, mycket var läskigt.

En rädsla benämnde vi ”skapa ett monster”. Vi ger oss ut i den här världen hand i hand, men någon av oss far i väg åt ett håll dit den andre inte vill, eller kanske ”sexmedflera” plötsligt blir viktigare för den ena. Rädslan handlar om att den där handen man höll i inte längre finns där.

Så hur faaan kunde vi våga?

Sex är vår grej, det började väl där. En stark drift i oss, en pockande nyfikenhet på vad sex kan vara. O vi trodde väldigt starkt på att vi ville utforska det här vidare ihop. Vi skulle följas åt. Nej vi kunde såklart inte vara säkra på att vi alltid skulle vilja samma saker eller uppleva saker på samma sätt, men vi var säkra på att vi skulle lyssna in den andra, vi skulle prata, inget skulle få lämnas med en oklarhet. O här kommer nu ordet som nog dykt upp flest gånger bland våra inlägg o ordet är Kommunikation.

Skriv det i eldskrift över himlen! Kommunikation, om allt, i alla lägen.

Ingenting kan faktiskt bli en katastrof om man sysslar med kommunikation. Man upplever svåra saker, absolut, men sätt ord på det o blanda in den andra, där är knepet. O ”sexmedflera”-världen kommer med massor av starka saker. Vi tar vårt sex o involverar andra, gör en hobby av något viktigt, o vi utsätter oss. O det blir också mycket värt, för att vi delar det o vi får så mycket upplevelser tillbaka, o vi får dom ihop.

Vi har pratat om ”sting” o svartsjuka, starka känslor som ligger på lur när man ligger med andra. Men vi har insett att vi vill känna starkt, o med mäkta stora ord så har vi förstått att det är vår tanke om hur vi vill leva. Inte dolt o förmildrat, nej hellre starkt, öppet, modigt- o kanske med lite ”aj!…” då o då. Men ett ”aj!” då o då är ett högst rimligt pris för det vi får: en hobby som gör att vi förstår oss själva o varandra bättre. O vi har det väldigt väldigt kul på vägen…

Svartsjuk, jag? Aldrig…

Bilder från utställningen Dansk Guldålder, Nationalmuseum, 2019

Att ha sex med någon man älskar o som älskar en tillbaka, är något otvivelaktigt ljust, härligt o positivt, det är alla överens om. Men tänk om man kan uppleva samma sak när den man älskar har sex med någon annan? Tänk att kunna vända på det som ger det smärtfulla stinget i bröstet o magen, till något med samma värme o ljus? I ett annat inlägg här så skriver vi om uttrycket Compersion, förmågan att njuta av att vi vet att den vi älskar njuter. Vi kallar ordet för ”ett smått fantastiskt ord” för att det ju är så till bredden fyllt av något positivt. Svartsjuka är Compersions raka motsats. Svartsjuka- stinget i bröstet o magen- avskyr man att känna. Stinget är något som det inte pratas så mycket om i den här världen för det får liksom inte höra hemma här, men visst kan det dyka upp…

Så vad handlar Stinget egentligen om?

Det är ju inte alls logiskt, att känna stinget. Vi tror ju inte på allvar att den vi älskar kommer att lämna oss, ersätta oss, med den som den har sex med, nej inte på allvar. Vi tror inte på att den kommer att bli kär i knullet på sexfesten. Det är ju absurt när man tänker på det. Men vissa av oss har ett barn i oss, ett barn som reagerar o ropar till oss som vuxna. Det barnet är inte säker på att det kan bli älskat, det tror att risken att bli lämnad hela tiden är överhängande. Plötsligt så spelar inte dom kärleksbetygelser man fått av sin älskade någon roll. Logiken kan omvandlas till en obehaglig känsla. Så nog måste vi försöka komma ihåg, även där mitt i sexröran, att Stinget inte är farligt, inte på riktigt.

Stinget kanske också handlar om den lilla rädslan av att hamna utanför en upplevelse den andra har, en upplevelse som påverkar den starkt, som ser ut att vara sååå jääävla härlig o som man tror att man själv inte kan ge den man älskar eller kan få vara en del av. Sen finns också rädslan för att den man älskar inte ska kunna säga sanningen. Att den tvingas bli osann för att skydda dig mot Stinget. Att den mildrar det den upplevde. Då smyger det sig in en osäkerhet i relationen, något som inte känns uppriktigt. Det är i alla fall tron. Stinget har att göra med att man tror att man aldrig kommer kunna bli övertygad om den andres ord: ”Det är dig jag älskar, det är dig jag har det fantastiskt med och vill leva med. Det här andra är härligt o kul, men det är ingenting i jämförelse!”

Men Stinget mildras i takt med att tilliten växer. Mildras o mildras, tills Stinget knappt nånsin dyker upp. Hur skapar vi tillit då, för det vill vi ju? Prata o prata mer. Våga att prata uppriktigt om Stinget, det som gör ont. Beskriv det, o tillåt dig att bli lugnad. Lita på kärleken helt enkelt. Våga visa dig sårbar o svag. Gör dig inte starkare än du känner dig.

O mer handfasta tips: innan ni ska ha sex med flera: boosta varandra med kärlek, med innerlig bekräftelse. Se till att det är ni som startar ihop o avslutar ihop. Landa efteråt tillsammans o prata igenom det ni upplevt. Prata prata o prata mer. Det som kan hända är faktiskt fantastiskt. Ni njuter tillsammans bara ni två, o ni njuter tillsammans med andra.

Ordet som ni kommer vilja tatuera in på bröstet är Compersion.

*

O här kommer en kommentar från en läsare (kommentarer är vi tacksamma för!)

Jag läste senaste inlägget. Men reagerade lite på: ”Vi tror ju inte på allvar att den vi älskar kommer att lämna oss, ersätta oss, med den som den har sex med, nej inte på allvar.”Men är det inte just det vi precis gör? Blir oroliga när vi ser den vi älskar ge någon annan en blick eller behandling som man själv inte tycker att man har upplevt själv t.ex. Hur kan man vara 100% säker. Det är väl det som gör att svartsjukan kan dyka upp. Par i denna livsstil kan också lämna varandra. Otrohet händer även här. Även om jag håller med till 100% att vi som är i denna värld är tusen gånger bättre på kommunikation med varandra än monogama par.

Om ett smått fantastiskt ord!…

Foto Lula Hyers

…men först en varning, vi kommer låta lite som predikanter, men vi bjussar på det, så kan det ju bli när insikter drabbar en.

Ordet ja, det som inte finns på svenska, men betydelsen finns o den kommer snart här. Ordet först, o det är Compersion”Compersion är ett ord skapat för att beskriva den raka motsatsen till Svartsjuka. Det är att uppleva egen njutning av att en person som står dig nära upplever njutning med en annan”. 

Det är alltså ett ord av positivism, till skillnad från Svartsjukans negativism. O vad vill vi ha i våra liv? Men det är kanske lätt att säga att man vill känna Compersion istället för Svartsjuka, men hur når man dit? Det handlar om att fundera på allvar över vad som känns, o att tro o att kommunicera. När svartsjukan stinger till, känn på den o tänk på vad den kommer ur. Misstror du den du älskar? Tror du att hen kommer att lämna dig för någon hen har sex med? Tror du att hen kommer åka dit å bli förälskad med någon hen hånglar med? Tror du verkligen det? Prata isåfall med hen om din rädsla. Förhoppningsvis blir du lugnad. Alltid kommunikation. Var aldrig rädd att prata. Så skapas tilltro o kärleken stärks. O varför skulle man inte vilja att den man älskar njuter så mycket det går? Varför skulle man inte vilja se det? Jo såklart man vill. Det är det som Compersion handlar om. Det är bland annat för att få uppleva Compersion som jag tror att vi är i den här härliga o stundtals rätt knasiga bredvid-världen som är Sex Med Andra-världen. Din njutning blir min. Blir vår.