Du knullar o du glömmer mig, del 2

Så hur blev det då?

Allt landade i en insikt om hur viktig sexbubblan är. (Sexbubbla, vår definition: att befinna sig i samma sfär när vi har sex med andra. Visst, vi kan skilja på oss, hamna ifrån varandra, men det är lätt för oss att söka upp varandra om vi vill, ”tanka kärlek”) Det är i sexbubblan vi behöver vara tillsammans, det är det viktiga, viktigare än dom där kraftiga utmaningarna o lockelserna. Som att Jo lämnar El ensam med den tredje personen, det som seglade upp som något vi ville prova.

För det gick för Jo att smaka på den där lockande ”bredvid-känslan”, det går ju, även om man befinner sig i samma lägenhet. O i samma lägenhet, på samma fest, på samma strand, så är man kvar i samma sexbubbla.

El o Jo o vår vän är i sovrummet, o vi har det väldigt bra. Jo drar sig ut ur rummet, sneglar på det som fortsätter försigå- o tycker om att dom har det bra utan honom, gillar att se El tas om hand av någon annan. Jo dricker vatten, sitter en stund i soffan, hör ljud från sovrummet. Han går fram till dörröppningen- o det är i sanning en ljuvlig syn- ja så ljuvlig att han bara måste få kasta sig in i leken igen! O uttrycket som seglar upp så ofta för oss, o numera även för dom vi träffar! tjatigt men alltid sant: ”Tänk va man får vara med om!…”

Det är mycket som blir rätt den här kvällen, inte bara för att vi får insikten om att vi alltid vill befinna oss i samma sexbubbla. Nej också det häftiga i att fördjupa med dom personer vi träffar. Vår dejt för kvällen är just den sortens vän som vi vill ha i den världen, en att tycka om utan att det blir för nära, en att kunna prata öppet med utan att dela allt med. En att vilja träffa igen, o en att få ännu bättre sex med. Vad stärker oss mer? Att det vi gör i sex-med-flera-världen gör bra saker med oss. Vi tycker om dom vi är i den här världen. Så vi vill fortsätta möta er bra o öppna personer. Vi vet att ni finns därute o vi kommer råka på er, förr eller senare…

Du knullar o du glömmer mig

Paolo and Francesca” av Jean-Auguste-Dominique Ingres, 1819

Följande kan hända:

Du o jag o en person till har pratat en stund. Nu går du in i sovrummet, hand i hand med personen. Du ger mig en sista blick. Du vänder dig mot personen o ni kysser varandra. Det är ett första steg, nu sätter något igång där jag inte kommer vara med. För jag lämnar dig, dig som jag älskar. Jag är borta en stund, går ut o tar ett glas vin nånstans. I sovrummet hemma har du det härligt med någon annan som inte är jag. Du knullar o du glömmer mig. Så kommer jag tillbaka. Du är rusig o rödkindad, smakar kön. O du blir glad att se mig, o du tar emot mig.

I vår sex-med-flera-värld går det att prata om enkel sensualism o njutning. Sånt vi gör som är skönt, utan för mycket tankar involverade. Vi får många händer på våra kroppar o det är ljuvligt. Människor som vi vill ha o som vill ha oss. Vi tappar sansen o ger oss hän. Det är lätt o härligt. Vi får kyssar i massor. Vi håller om ett bakhuvud när vi får oralsex o det svirrar iväg i skallen. Enkel o stor njutning.

Men det som är lite svårare att förstå då? Det som kräver mer funderingar o som utmanar. Plötsligt lockar sånt som går emot det vi förut aldrig sett på som lockande. Som just det att inte vara tillsammans i stunden, att ge den man älskar till en annan. Ge den man älskar tillåtelse att glömma en, för en stund.

I den rena BDSM-världen möter vi kanske än mer än i sex-med-flera-världen sånt som kräver tankar. Varför söka smärta? Varför söka dominans? Varför vilja bli fasthållen? Vad är det vackra med blåmärken o blessyrer? Det är en hel del som behöver funderas på. O det är spännande. En del av det BDSM´iga dyker ju upp i vår sex-med-flera-värld. Vi smiskar till varandra ibland. Vi biter varandra. Vi sätter på någon ögonbindel. Att vilja lämna den man älskar för att den ska knulla med någon annan touchar BDSM-begreppet ”Utlåning”, som är ett spel som innehåller dominans kontra undergivenhet. Jag bestämmer att du ska ge dig åt en annan. Jag bestämmer att du ska njuta utan mig. Jag bestämmer över dig. Men det är du som ger mig tillåtelse och utan din fullkomliga tillit o medgivande kan ingenting av detta hända.

Sen har det absolut också med kärlek att göra. Kan det vara så att avståndet (jag lämnar dig) får kärleken att bli tydligare? Som det att man inte helt ser något när man har det för nära inpå sig. Man vill se sin kärlek så stor som man bara kan. Du, den jag älskar, vågar tro på att jag finns där trots att jag ger dig till någon annan, trots att jag släpper dig fri att njuta, trots att jag vill att du glömmer mig. Det är dunkelt o inte helt lätt att förstå. Men det är spännande att försöka.

O när vi håller på, så är känslan att kärleken o livet faktiskt blir större.

Lockelsen vs. Rädslan

Fotograf Björn Nilsson (bilden är beskuren)

Långtifrån allt som vi har möjlighet att vara med om i den här sexmedflera-världen är enkelt o rent lockande. Första gången vi gick iväg till en sexklubb var vi minst sagt nerviga- (något som redan gången därpå kändes som att hand i hand traska iväg till ett tivoli vilketsomhelst). Likadant inför första mötet med ett par- (hjälp!)- första gången med en singelman/singelkvinna!- (hjääälp!) Men när upplevelsen väl låg bakom oss o hade förvandlats till en erfarenhet, då kunde vi glädjas över att dela den. Nej den behöver inte vara enbart lätt o härlig, vi stärks av att ha den ihop. Har den varit lite jobbig kan den faktiskt varit än viktigare.

Är det därför vi vill utsätta oss o göra saker som faktiskt är läskiga eller rent av skrämmande? För att vi vill vinna över något tillsammans? Dela en spänning o en utmaning. Vi vill ha starka grejer ihop, sånt som ingen annan har. Vi vill vara vidöppna inför varandra och även inför andra, i alla fall till viss del. Vi har ju vänt o vridit på polyamorös-tanken men landar alltid i att det inte passar oss. Vi är och vill vara exklusiva rent känslomässigt. ”Monoamorös o polysexuell” -en benämning vi lånar av en kvinna på Darkside som passar bra på oss.

Beror vår tvekan över att agera på lockelsen på att vi är rädda för att det vi utsätter oss för skulle kunna skapa ett avstånd emellan oss? Vi längtar ju egentligen efter sånt som ska binda oss känslomässigt närmare varandra. Eller är lockelsen snarare för att vi vill besegra det allra läskigaste? För övervinner vi rädslan, då har vi lyckats skapa än mer närhet o trygghet ihop?…

Något som många skulle gå med på är ett stort steg för par i den här världen, är att ge sig ut på egna äventyr, att gå på en sexfest själv eller träffa en person på egen hand. Har man varit ett par i tjugo år o med tryggheten cementerad, då är kanske utmaningen inte så stor. Men för oss, med bara två år i den här världen, o tre år tillsammans, så känns just det egna äventyret som det största steget att ta.

Vi har alltid gjort allt tillsammans, alltid varit på samma plats ihop. Vi har naturligtvis våra egna upplevelser men vi delar stunden och har alltid varandra att återvända till. Som ett slags moderskepp hittar vi varandra där, mitt i sexröran o tankar kärlek. Det har vi sett på som väldigt viktigt. På egen hand skulle moderskeppet inte finnas där på madrassen bakom soffan eller i köket med ett glas champagne. Då när man behöver en kyss, ett leende o en viskning, ”det där du gjorde med henne såg härligt ut!…”, då är man istället helt ensam… Åtminstone tills man återses o kan prata.

För vår del så kompliceras det en aning av att vi dessutom ser på det här med det egna äventyret på lite olika sätt. Vi brukar tycka så väldigt lika, men inte helt när det gäller det här.

El ska gå själv på en sexfest. Hon kommer ha sex med andra på egen hand. Denna tanke är något som Jo är mer lockad av än El. Eller hennes lockelse finns, men är helt beroende av att Jo är lockad att ha henne där. Det börjar med hans vilja. Det är lätt att hamna i tankar om att detta skulle bero på att El är en osäker person, eller ogin, eftersom tanken på att Jo skulle gå själv på sexfest inte alls är lockande för henne. Och Jo’s lockelse, skulle den bero på att han inte bryr sig så mycket eller att han är så omåttligt generös? Nej så är det naturligtvis inte.

Vi har kommit fram till att det handlar om vår dominanta respektive undergivna sida. Jo kan lockas av tanken att han bestämmer o styr över en situation han inte är närvande i. El kan lockas av att utsätta sig o göra det Jo vill att hon ska göra. Det handlar om en klassisk utlåningssituation.

Sen kommer det till en punkt när det inte går att vända o vrida på saker hur mycket som helst. Vi vet ju ändå inte helt hur det kommer kännas. Vi får väl låta Lockelsen vinna över Rädslan o göra som vi har gjort ända sen vi tog vårt första steg ut i den här världen: vi får kasta oss ut, våga, o utsätta oss.

El får gå iväg på sin sexfest.

Sen tar hon o Jo hand om det hon var med om. Aftercare, ni vet. Då blir Els upplevelse en gemensam upplevelse.