Sexmedfleravärldens rovdjur

Jakten är alltid vår ihop. Målmedvetet sniffar vi upp er vi finner intressanta. I bästa fall lyckas vi snärja er, kasta oss över er o kalasa på er. Vi lämnar resterna av er o lunkar in i skuggan. Sexmedfleravärldens rovdjur, dåsiga o nöjda med vår gemensamma upplevelse.

Nej såna är vi inte!
Nej det är vi väl ändå inte?...
Tänk om vår vän ändå kan komma till vårt försvar?
Kanske.
Men först säger hon:

”Ni är det mest monogama par jag nånsin träffat i sexmedfleravärlden!”

O fortsätter, för att förklara vad hon menar (med så fina ord att min blygsel nästan hindrar mig från att citera dom. Men bara nästan...) 

”Ni är så respektfulla och lojala mot varandra. Ni lämnar aldrig ut den andre så som många andra par gör. Ni är så tydliga i er kärlek till varandra”.

Vi knullar runt, experimenterar, utsätter oss- o allt handlar om oss två, mer än det nog handlar om oss som enskilda personer. Vi framträder säkert mycket tydligt som en ”kärleks-enhet”, ja ett traditionellt (nåja...) kärlekspar. Stor hänsyn för varandra präglar vår relation. Inte olikt hur den präglar mångas kärleksrelationer utanför vår sexmedfleravärld. (Kanske det som gör att vår vän uppfattar oss som så otrooooligt monogama?) Efter en sexmedflera-kväll har vi varit med om olika saker, upplevt olika, men efteråt ägnar vi mycket kraft åt att göra upplevelsen till en i så hög utsträckning det går, vår, tillsammans.

”Stor hänsyn”, vad innebär det då?

Får nån av oss en idé, väcks en lockelse att göra något i sexmedfleravärlden, så kör vi inte över den andra o realiserar lockelsen, bara sådär. Bara tanken är helt främmande. Vi pratar om idén, gör den till något gemensamt. Kanske den andra inte tycker det är världens bästa idé, eller kanske den bara behöver marineras. Kanske den förändras eller kanske den försvinner orealiserad. 
Är det bra?
Somliga skulle säga nej.
Vi vet par som skyr bromsen o trögheten som den stora hänsynen innebär: ”Varför skulle jag på något sätt vilja stå i vägen för det du vill göra? Varför skulle jag hämma dig? If you love somebody, set them free!”

Vi ser det mer som att vår stora hänsyn skapar en god tröghet mellan oss. (Ni vet, som i demokrati, som ska vara trög för att fungera, eftersom det tar tid att låta folk komma till tals. Fascister däremot har bråttom o är bara intresserade av att driva igenom sin vilja).
Den goda trögheten gör att vi hänger med, o följs åt. Vi ges en chans att förstå varandra. Vi checkar av o resonerar. Vi tycker det är ett pris värt att betala, för att få det vi vill ha, det som är värt allra mest: en helt uppriktig o stark relation. 

Men...Om vi nu bygger den här solida relationen, där vi är så viktiga för varann, betyder det då att er som vi träffar bara finns där för att berika vår relation? Är det så vi blir dom där sexmedfleravärldens rovdjur?!

Vår vän pratar om att par ofta vill bli bekräftade, att dom får näring av att spela spel med varandra, att dom använder andra personer för att få saker sagda till varandra, för att dom vill flasha o fläka ut sina frustrationer. Personerna paret träffar deltar då inte i ett umgänge utan är där för reflektera dom, för att användas. O det där låter som en beskrivning av sexmedfleravärldens rovdjur...

Så kommer vår vän till vår undsättning. 
Hon säger att vi inte är såna. Att vi är för nyfikna. För bjussiga. 

O det är kanske inte klädsamt att hålla med när nån säger såna saker om en- men...
Vi är nyfikna, o vi tror på riktiga möten. Det spelar roll vilka ni är som vi sniffat upp o kastar oss över. Vi kalasar inte på er o lämnar er som rester. Eller jo, vi kalasar på er men ni får också kalasa på oss. Vi är allt en samling bjussiga rovdjur vi! Sen hänger vi i skuggan tillsammans, med druvor, bubbel o Bridgeblandning. O fördjupar det vi har tillsammans, så länge vi har lust.