”Non stop erotic cabaret”

Jag vill berätta om musik, om vad låtar kan betyda, särskilt när man är ung. 

Häromdagen hörde jag sångerna från den där skivan igen, o jag förstod att jag som sjuttonåring hade förstått nåt, men ändå utan att helt förstå. Jag hade fått en aning. Dom där låtarna antände nåt i mig. Nej jag klev inte som sjuttonåring ut som fullfjädrad slampig kinkster men låtarna hade definitivt fått det att börja pyra i mig.

”Sleazy city...Seedy films...Breathing so heavy, next to my neighbour...Feeling sleazy in seedy sin city...Hands of a stranger..Let's get acquainted...getting to know you, and I'm getting to like you...”

1981. Jag var en vanlig småstadskille. Vanlig, för att jag så väl passade in i mitt stora kompisgäng. Jag pratade som dom, jag ville ha tjejer som dom, jag blev full på Aurora o Perle Rose, som dom.

Men det var också nåt med mig som inte alls var som dom.
Det där som hade börjat pyra i mig.

”Sex dwarf, isn't it nice, luring disco dollies to a life of vice...”

1981, o musiken var inte mindre än livsviktig. Det var mycket hits, det var Costello, New Order, The Cure, Echo and the Bunnymen o Human League osv osv. Ni vet, så många låtar som blev till madeleinekakor.

Men så var det EN platta som betydde så mycket mer än alla andra. Mitt kompisgäng fattade ingenting: ”'fan är det där?! Sätt bara på ”Tainted Love!”. Jo ”Tainted Love” var bra men det var dom andra låtarna som betydde saker på riktigt.

”...I would like you on a long black leash...I would parade you down the high street...You've got the attraction, you've got the pulling power...Walk my little doggie, walk my little sex dwarf...”

”Non Stop Erotic Cabaret”. Så hette plattan.

Nej vi hade ingen dygnet-runt-öppen erotisk cabaret i min lilla stad där jag växte upp. Man kan inte med bästa välvilja säga att ”Disco 57'an” var i närheten av att vara nån slags erotisk cabaret. Men nånstans i världen fanns det en sån, det sjunger ju Marc Almond om. Nånstans är det härligt sleazy, snusk o dramatik, sex som inte doftar hämtpizza o parfymen Opium, sex som inte försiggår i ett flickrum i en stor villa utan i ett dunkel nånstans. Sex som är lössläppt, förbjudet o hårt, sex som luktar sprit, läder o plast, smakar pulver, sex till pulserande hög musik, nåt annat än Spandau Ballets ”True”.

”Sex dwarf, isn't it nice, luring disco dollies to a life of vice...”

Det där andra livet finns antagligen nerför en källartrappa i London. Marc Almond håller min hand o leder mig nerför trappan. Nej jag vill inte vara Marc Almond, men jag vill vara hans svenska maskot som han behöver bli arg på ibland, ”Please remember not to be so fucking straight darlin!”, o jag lovar att göra mitt bästa.

Men det var inte bara det där mörkt lockande som plattan kom med. Den avslutades med ”Say hello wave goodbye”. Ljuvligt stordramatisk, en låt som fortfarande gör mig blankögd, o stärker mig i övertygelsen om min o allas rätt att vara ”för mycket”.

”...I put up with all the scenes, and this is one scene that's going to be played my way...Take your hands of me, I don't belong to you you see. Take a look at my face, for the last time. I never knew you, you never knew me Say Hello, Goodbye...Say hello, wave goodbye...”

Jo Soft Cell-låtarna träffar den här vanlige småstadskillen så hårt, men han släpper inte allt o drar till London för att försvinna i ett obskyrt Clubland. Han såg bort från det där som låtarna hade väckt i honom. 
Åren gick, han fick familj, barn o nån slags karriär.

Men jag kom fram. Jag hittade hem.

Det som en gång pyrde i mig har flammat upp till en majbrasa av ett slag som vissa behöver rygga ifrån. Det tog sin tid, men bättre sent än aldrig. Jag ser den där sjuttonåringen i mig o jag är glad över vad du tillät dig träffas av.  Jag är stolt över dig. O nu i efterhand inser jag vidden o sanningen i orden jag idag tycker beskriver mig så väl: "Slampa, queerish, skamlös". Så vill jag leva.

Orden fanns där i dom där låtarna från "Non Stop Erotic Cabaret".