Knulla gärna ömt o innerligt med oss

Han ligger bakom min älskade, o det är hög intensitet i deras knullande. Hans grepp om min älskades höfter: ja man kan nog kalla det ett klassiskt bakifrånknullande, något vi ofta får uppleva i sexmedfleravärlden. O det är alls inget fel i det. Det är fint att se, jag blir glad över att få vara del av den här sexleken. 
Men så händer något. 
Tempot saktar av. 
Han är fortfarande inne i min älskade, men det glider långsamt över i mer av en omfamning bakifrån. Mera stilla. Han kysser hennes skuldra, har handen om hennes bröst. Smek. Kyssar. Det ser sant ömt o innerligt ut. Som att stunden o möjligheten som dök upp är för värdefullt för att inte sakta av i. Det finns en känsla här att dröja i. Att njuta av, på ett annat sätt.

Man kan tycka att sexmedfleravärldensexet inte ska vara ömt o innerligt. För att vi ska vara trygga så ska det sexet vara mer av ”Nu leker vi sex!” eller kanske ännu tydligare: ”Nu knullar vi!”. Till skillnad från hemma-sexet, som mer handlar om: ”Nu har vi sex”. För att känna den där tryggheten i sexmedfleravärlden, så vill ju en del inte att kyssar och hångel i för hög grad ska få förekomma, kanske inte alls. Troligen för att just kyssar o hångel är vägen in i något mera ömt o innerligt. Sexmedfleravärldensexet ska vara mera...distanserat, kanske? Porrigare, är det ordet? Det porriga är väl sällan ömt o innerligt. Om sexmedfleravärlden blir för öm o innerlig, så väcks en rädsla för att känslor som inte hör hemma där ska väckas. Intimiteten drar iväg åt nåt håll som den inte ska. Leken blir för farlig.

Jag kan visst förstå den där rädslan. 
Men den är ju ett hjärnspöke, eller hur? 
Du ser din älskade uppleva något i ett sex som saktat av. Du läser in vad hen känner. O ditt hjärnspöke viskar till dig att, ”Nu händer det. Nu går hen ännu mer inåt. Nu förlorar du hen. Det hen känner blir nu mer betydelsefullt. Ser du? Förut var det knullande, nu har det blivit sex. Nu är du rädd”.

Eller- det är nog inte bara ett hjärnspöke. Jo, din rädsla är ett hjärnspöke. Det som möjligen inte är ett hjärnspöke är att din älskade känner mer. Ömheten o innerligheten gör att hens känsla faktiskt djupnar en smula. Det blir något som i högre grad liknar ett sant möte med en annan person än med dig. Det blir, för en kort stund, värt nånting mer, eller blir åtminstone något annorlunda.

Nej det kanske inte stämmer. 
Men jag tycker om att ana att min älskade upplever den där starkare o djupnade känslan.