Mer obekymrad, idérik, spontan, crazy, bi, kinky, sprittande jävla kåt på allt möjligt?!

Efter ett mingel säger din älskade: ”Han vi pratade så mycket med känns så bra, honom skulle jag vilja knulla med. Vi kan väl kolla om han har lust?” Mmm, sån bara är hon. Hon tycker mycket om att träffa män själv- ja men vilken turgubbe du är då, för det tycker ju du också mycket om att hon gör! Hon går särskilt igång på att en mobilkamera följer allt som händer. Men wow, du med! Du gillar ju (understatement!) att se henne njuta med en annan, den kinken bär ditt namn. Ni lockas alltså av samma sak! Du måste ju vara the luckiest guy in the sexmedfleravärlden!!  

Eller nej. 
Din älskade är ju inte alls sådär.

Vill du förändra henne?
Hurdå? 
Till vadå?
Ja...Kan hon inte vara mer:
obekymrad, 
idérik, 
spontan,
crazy, 
bi, 
kinky, 
mer sprittande jävla kåt på allt möjligt?!

Kanske din älskade själv säger, med en skugga sorg i rösten att: ”Om jag bara haft en än mer obekymrad syn på sex, då hade du i din tur, känt dig än mera obekymrad, alltså hade du varit...sexmedflera-lyckligare!...”

Nej så enkelt är det inte. Det går nästan inte att säga så. (O här är det nära till hands att börja sjunga på den gamla Billy Joel-låten, ”...Don't go changing to try and please me...I want you Just the way you aaaare!...”)

Men vadå, varför inte vilja att saker (din älskade alltså...) var ”bättre” än dom är? 

Därför att alla dom där små önskningarna som vi skulle kunna ha om vår älskade blir så futtiga, så oviktiga! när vi tänker på allt som hen faktiskt är. Har hen ett dröjande, fundersamt drag? Eller kanske ett smånojigt, tillomed skithispigt drag? Eller nåt annat ”dåligt” drag. Men bland annat dom dragen gör hen till just den du älskar.

Men ok, kanske din älskade själv skulle önska att hen var annorlunda? 

Då får det börja där. Sen tas väl stegen mot förändring o utveckling tillsammans? För så funkar det i en värdefull relation. Man lyssnar in o backar upp. Nåt nämns. Som blir till ett prat. Som växer till en lockelse o en utmaning som din älskade vill anta. En utmaning som blir er tillsammans. O då inte laddad med krav, utan nåt spännande. Nåt ni går (småspringer!) mot, hand i hand. Tillsammans kämpar ni ner hindren- om dom nu ska kallas för nåt så stort. Bollandet o resonerandet är själva styrkan i relationen. (För att jämföra med politik: det är som med demokrati. Det ska ta tid, det ska gå trögt för att det ska bli bra). 

Det handlar om den gemensamma upptäckarlustan. Men visst måste ni ha en positiv inställning. Ligga inne med det så bekanta Öppna Sinnet. Utan det funkar det inte, funkar ingenting. Skepsis går bort. Nej, att våga lyssna till vad den andre lockas av är grunden. Det betyder ju inte att med en gång springa den andre till mötes, men att ta den på allvar. 

”Aha, du skulle vilja att jag har sex med ett par på egen hand?...Hmm...Kan du beskriva hur din lockelse ser ut? Vad mer exakt väcker den för positivt i dig? Jag är nyfiken på den, jag vill förstå den”.

Eftersom det inte är nåt jag själv går o drömmer om så studsar jag väl inte ystert iväg o hittar nåt lämpligt par själv, sådär med en gång. Men det har såtts ett frö. Som kanske, när vi pratar, leder till mer. Eller kanske inte. Men det är inte så viktigt. Vi har prat utan skepsis. O prat utan skepsis är det riktigt värdefulla vi har ihop, särskilt här i sexmedfleravärlden.