”After paying the entrance fee you won’t have to think about money any longer”.
Den devisen har swingersklubben Avarus i Berlin.
Jag ska inte behöva stå vid bardisken o fibbla med kontokort eller gräva i fickan efter skrynklig cash för att betala min Moscow Mule. Den Verkligheten ska jag slippa. O när jag står där vid bardisken ska jag ha glömt att det som tog mig upp i den här deppiga kontorsbyggnaden var en skabbig varuhiss. Jag ska inte dröja vid omklädningsrummet, där jag ställde skorna o knölade in kläderna i ett litet skåp, som om det var padel-dags. Skåpnyckeln som jag sen lämnar in bakom bardisken blir den allra sista resten Verklighet. Jag säger ”Ein Moscow Mule bitte” utan en tanke på att betala för den.
O nu har jag flytt över i en ny värld, där lättsinne ska råda.
Jag ska spana, flörta, småprata, ana med vilka främlingar jag kan tänkas bli intim. Verklighetsflykten är Avarus affärsmodell o något klubben lyckas bra med. För jag står inte i baren o ser in genom en halvöppen dörr i ett kök o noterar vilket diskmedel dom använder. Vinet kommer inte brusande ner i ett plastglas ur en kartong i ett öppnat kylskåp vars ljus får mig att kisa. Det enda som vissa kvällar kan rycka en ur illusionen på Avarus är doften från matbuffén. Pannbiff o sexmedflera sägs för tyskarna höra väl ihop.
Klubben Avarus blir en ganska bra bild för hur många av oss gärna ser på sexmedflera-världen i stort. En värld bredvid den vanliga, med så lite Verklighet som det bara går. Vi vill vara så obekymrade o härliga som vi bara kan vara. Vuxna men leksugna.
Här i sexmedflera-världen har ingen längre barn eller jobb, inga sjuka föräldrar, överfulla källarförråd eller sönderfrysta vattenledningar i fritidshuset. Vi är, för några timmar, befriade o frikopplade. Klart vi är medvetna om varifrån vi kommer o hur vår Verklighet ser ut. Men vi njuter av kontrasten. Vi har varit så kloka o städade hela fredagen, gått på möten, skrattat artigt åt arbetskompisens ointressanta story, handlat på Coop o köpt rätt sorts chips till barnen (som är så upprymda över att få vara helt själv en hel kväll, ja tillomed DOM är förväntansfulla! ”Pappa, ska ni inte gå snart?!”)
O under hela dagen har vi ruvat på hemligheten om att vi ikväll kommer ha sex med främlingar.
För att travestera Rudyard Kipling: Verkligheten är Verkligheten o Sexmedflera-världen är Sexmedflera-världen o aldrig mötas dom två. (helst inte alltså...)
Förutom när nån på knullmadrassen råkar slå till ett glas som går sönder, o nån annan råkar sätta foten på en skärva. Då får det tändas upp i badrummet, då räcker inte dom levande ljusen, då är det rengöringssprit o plåster som ska hittas. O tvärt får vi oss alla några rejäla skopor Verklighet. Men så visar det sig att skärsåret inte var så farligt o stämningen som abrupt avbröts, kan få komma smygande tillbaka. Flykten från verkligheten kan återupptas.
Efter hotellfesten, med sina knasiga härligheter, kommer jag o El ut i en sval vind som doftar korvkiosk o är mycket Verklig. Vårt prat om hur vi bäst tar oss hem är mycket Verkligt. På tunnelbanan är nån full o störig, pratar högt o slirigt o är mycket Verklig.
Väl hemma igen, bara vi två, så är vi glada över att kunna samla ihop oss o reflektera över kvällen i hotellsviten. Vi försöker reda upp i vem som egentligen gjorde vad med vem. Ett detektivarbete som nuförtiden oftast inte är förknippad med sting (dvs spår av svartsjuka).
Sen där, vid regnbågens slut, hamnar vi efter en varm dusch tillsammans i sängen, kärlekskåta i en Verklighet som vi verkligen inte vill fly ifrån.
En Verklighet som med hästlängder slår Verklighetsflykten.
eljosthlm.com 