Do. Not. Give. A. Fuck.

Vi tar det en gång till: sexmedflera- o bdsm-världen gör nåt gott med oss. Öppenheten o bjussigheten hos människorna vi möter, allt sammantaget hjälper oss att påstå att vi kan leva våra liv på det sätt vi vill. Vi får knulla runt för att det är härligt eller för att vi jagar bort gammal skam. Vi får plåga oss för att vi är nyfikna på att utforska gränser mellan njutning o smärta. Vi får gå mot allt som av nån anledning lockar. Ja, den här världen har verkligen gjort nåt gott med oss.

Men den skulle kunna göra oss ännu godare.

Vi kommer till en fest. Vi vet så lite om vad som väntar eller vilka som kommer- det kan visa sig vara en helt ny crowd vi möter. Vi har en adress, o vi tror att vi har fått till dresscoden- hoppas hoppas… O vi hamnar i minglet. Hälsar o kramar om- jo det gör man ofta i vår värld, fast man aldrig setts, kanske av nervositet eller för att doften o omfamningen är ett första steg att lära känna någon. Folk verkar känna varandra i minglet, nickar igenkännande mellan sig, delar minnen som får dom att skratta till. Vi delar inga minnen med någon. Eller jo, lättade plockar vi upp åtminstone nåt litet med nån, vi har setts på en annan fest nångång, påminner varandra: ”Det var en fin fest!” Men i stort sett är vi främlingar, föregångna av nåt rykte. För nån måste ha nämnt oss för festarrangören, varför är vi annars inbjudna?…Undras vad den sa om oss?…

Vad förväntas av oss nu?

Vilka hoppas folk på att vi ska vara?

O hur ska vi undvika att göra folk besvikna?

O vi inser efter festen, att vi ägnat alldeles för mycket tankar åt såna saker. Eljosthlm, vi är självmedvetenhetens okrönta regenter! Faaaan att vi hamnade där igen. Vi borde not have given a fuck…

Den fantastiska tv-serien ”Better Things” handlar om en 50 plus-kvinna som kämpar med att få ihop jobblivet med att vara mamma till tre döttrar. (nu i säsong 5 har hon helt gett upp kärleks- o sexlivet…)  O när vi såg senaste avsnittet så kom insikten: Vi måste försöka vara mer som Sam Fox. Ja det klack till i oss: Sam Fox ska bli målbilden. Sam Fox möter alla människor med ett öppet sinn. Uppriktig med sånt som gör henne glad, hon är tydlig o direkt när någon är korkad eller orättvis. Orädd, kanske en smula burdus ibland. Men gör hon fel så ber hon om ursäkt. Livet har tufsat till henne men inte gjort henne bitter utan gett henne erfarenheter. En i sanning vuxen person, med styrkor o brister.  And she does not give a fuck om vad andra tycker. Men hon är rättvis o schysst, det är inte det. Kort sagt kan man säga att allt hon gör baseras på att hon lyckats bli trygg i sig själv.

Där på festen kände vi oss inte trygga i oss själva.

Som fjortisar på en skoldans brydde vi oss alldeles för mycket om hur vi uppfattades. Det syntes nog inte, möjligen lyckades vi visa upp en hyfsat läcker bild av oss själva. Men känslan var att vi inte helt klivit fram som dom vi är. Att vi inte riskerade oss själva. O det var ingen annans fel. Vi var bland fina o bjussiga personer som tillsammans skapade en så  intagande fest. O ändå: ”Dom hade kanske hoppats att vi skulle vara på ett annat sätt? Mera si eller mera så?…” ”Vad dom än hade trott om oss- så var vi inte det…”

Att försöka bli stark i den man är, är ju en av dom äldsta grejerna i boken. Vi måste med bestämdhet säga till oss själva hela tiden: kliv fram! var dig själv! Vi behöver likna adrenalinstinna idrottare som daskar sina kinder röda innan dom går in i matchen: ”Kom igen då! Du är stark nog! Du är Du, o det räcker gott!” Dask! Dask! Dask! Kan behövas många smällar innan man fattar…

Vi kommer behöva fortsätta daska oss själva i ansiktet. O försöka se Sam Fox när vi tittar oss i spegeln innan vi går iväg till nästa fest.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s