Våga! GÖR DET!

Rätt ofta måste man säga till sig själv- eller till någon man vill ge sitt bästa råd: Våga! GÖR DET! O det är inte sällan ett bra råd. Jag har lockats av något o behöver den där extra pushen, från mig själv eller någon annan.

Men eftersom man behöver pushen, så har det ju funnits en tvekan.

O hur stark har den varit?

Hur stor osäkerhet kan man känna o ändå vilja gå mot lockelsen?

En viss osäkerhet finns det ju alltid när man står inför en utmaning, det ligger ju i själva ordet. Känner du inte minsta osäkerhet då är det ju bara att slita upp järndörren till den där underground-bdsmsexklubben någon knappt hört talas om, o självsäkert glida in i dunklet, till ljudet av techno, stönanden o skrik, till doften av kön, svett o glidmedel. Men dom flesta av oss skulle nog stå där med handen på handtaget o känna sig ordentligt utmanade. Hmmm…Men så ändå: Våga! GÖR DET!- o dra upp dörren.

Utmaning: lockelse, kittling, spänning. Ihop med den lilla smulan skräck.

Vi har pratat om det förut, hur vi tog våra första steg i den här världen, genom att se allt vi gjorde som för att skaffa oss erfarenheter. Vi sa att vi tog varandra i handen o hoppade. Ibland visste vi ganska lite om vad vi skulle hamna. Vi kom hem till några som vi förvisso fått en bra känsla för- men ändå, vi hade inte mycket aning om vad som väntade. Eller ”aning” hade vi nog, men vi valde bort tvekan. O efter middag, drinkar o hångel så hamnade vi i ett full swap. Vi hade gett efter för utmaningen o här var vi, såg i ögonvrån hur den andra knullade med någon vi knappt kände; vi var i helt olika sexbubblor. O det blev inte bra. Det gav oss härvor av kluvna känslor att ta hand om efteråt.

Ångrade vi oss?

Jo kanske, precis efteråt.

Men efter ett tag: nej.

För det vi varit med om var ingen katastrof. Bra blev det inte, o det blev absolut mycket att prata om, men nån katastrof var det inte. För vi hade varann. Det att vi var två var anledningen till att vi nonchalerat vår tvekan. O så är det fortfarande. Vi kan handskas med ganska mycket osäkerhet just för att vi delar den.

Jag vill försäkra mig: ”Du vill det här?”

O du: ”Mmm…Jag tror det. Jo. Jag vill. Tror jag”.

Jag: ”Hur stor är din tvekan, kontra din lockelse?”

Så vi pratar om vad som ligger i tvekan. Vad som finns i lockelsen. Vi benar i det.

Det handlar ju om att vi utsätter oss, vilket ju på ett sätt låter farligt. Varför ska man överhuvudtaget utsätta sig för fara? Jo för att det känns som att faran väger mindre än den möjliga vinsten. Man utsätter sig för att vinna något. Som t.ex. njutning, en upplevelse eller en insikt. O man gör en riskbedömning.

Jag vill att du knullar med den här andra personen på egen hand. Jag vill upptäcka vad som finns i min lockelse att du gör det. Lockelsen är lite läskig, den är ingen pur lockelse- men en lockelse. Jag gör en riskbedömning. Jag har väldigt lite kontroll över det du kommer vara med om- men kanske är det det jag vill uppleva att slippa? Det är det jag vill utsätta mig för o smaka på. O jag känner tillit till dig, betydelsen av tilliten går inte att överskatta. Men tilliten jag känner betyder inte att du ska lova att inte njuta. Tvärtom så ska du ta för dig av upplevelsen, så som du förmår, så som du vill. Tilliten ligger i att du sen är uppriktig med mig. Vi har en tro på att vi växer av det vi gjort: ditt knullande med en annan o min upplevelse av att du gjort det. Jag lämnade kontrollen, o du fick den. O allt det upplevelsen resulterade i tar vi hand om efteråt. Det är tillit.

Så- efter den där inledande lockande känslan av utmaning, o baserat på allt vi varit med om tillsammans, hur vi tryggat varandra- hamnar vi då alltid i att säga: ”Våga! GÖR DET!”, till varandra?

Jo det gör vi nog allt.