Jo i silverkjol o grova kängor

Jag, Jo, framför spegeln, i en sladdrig silverkjol utan något under, glitter på min bara överkropp o med grå ullstrumpor som sticker upp ur putsade Doc Martens. Jag o El är på väg på ett utlevnads-event av något slag. Det är ingen sexfest, dom kan vi, o det är, som vi förstår, ingen renodlad bdsm-tillställning. Det är något annat, något abstraktare, något som vill vara mycket. Vi vet inte vad vi ska få vara med om- o ibland är det precis det vi vill ha.

Men känner jag mig helt bekväm där framför spegeln? Kjol, glitter o grova kängor?

Jag rådfrågar spegelbilden- o jag är bara nästan säker.

Men en timme senare, i den teaterlokal där eventet äger rum, där kan jag inte vara säkrare.

Vi är i en tillåtande miljö, bland människor helt utan skeptiska o kritiska blickar. Här blir jag stark, här får jag hjälp att stå upp för den jag har lust att vara. För den där lite tveksamma blicken hemma framför spegeln handlade bara om en röst i mig från förr: ”inte kan du, inte ska du…” El hjälper mig att tysta den där rösten som ska hålla käften. I silverkjol o kängor är jag en version av mig som jag vill vara.

Många gånger har vi pratat om den positiva sidoeffekten av att vara i vår sexmedflera- o bdsmvärld. Bortom att utmana vårt sexuella liv, med att ha sex med flera, bortom att få piska o bejaka lockelsen med att binda o låta sig bindas, bortom allt det där finns sidoeffekten att jag blir modig o öppen. Med människorna jag möter så får jag hjälp att bli så rik som jag är. Jag är mycket. Att känna ett sladdrigt silvertyg mot mina bara ben o kuk är just vad jag vill.

Jag Jo, säger till mig själv: kan vi vara överens om att aldrig mer begränsa eller förminska dig?

Ok, jag ska göra mitt bästa.

Jag o El är mitt i det som händer, vi deltar o vi betraktar. En naken kvinna sitter avslappnad i en likkista, som i en solstol. Någon sjunger som en besvärjelse, en ton får ljuda ur en skål. Sen vacker fiol. Varianter av piskor, det smäller o det stönas, dom enda ljuden i det annars helt ordlösa. Den oväntade befrielsen vi känner över att inte samtala. I en säng bakom oss, en våldsam o kärleksfull interaktion. Våldsamt o kärleksfullt är nog orden som dröjer sig kvar. Vackert o fult. Milt o brutalt. Vi hånglar o kysser. Hård fisting som vi knappt klarar att se- men våra blickar dras mot det- o så: leenden. Allvar men glädje. Kasslerstrumpbyxor nedanför skinkor som djuprodnat o som kommer vara blåmärkta imorgon. Vad är vi med om? Lite oklart. Men vi måste få vara med om det igen.

Du får.

Det är det det handlar om.

Du får o du väljer själv.

Nick Cave:

”…It is your path, where you get to be who you want to be, say what you want to say, and love what you want to love – your path – and you can take much comfort from that, because you may be the one who shudders, you may be the one who spins and glows, you may be the one who shines, you may even be the one who bursts into flames, but even still, there you are and all along you go – your path, your path”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s