På Hallwylska museet i Stockholm visas nu o året ut en riktigt bra utställning: ”Bögar. Mötesplatser i en förbjuden tid” om hur man kunde mötas som homosexuell man i en tid då sexuella relationer mellan personer av samma kön var olagliga i Sverige, o om dom platser som blev till fristäder för homosexuella möten mellan män. Innan 1944 var det straffbart att vara homosexuell i vårt land.
Det är högst troligt att vi sex-med-flera-personer i början av seklet precis som dom homosexuella hade fått betala ett högt pris om vi blivit påkomna. Konstaplar hade med batonger stormat in under vår pågående ormgrop, o vi hade sen fått skaka galler på Långholmen för ”otuktigt leverne”. Allt sex som inte förekom i äktenskapet o som tjänade syftet att avla barn löpte stor risk att bestraffas.
Nej vi påstår inte att vi är i närheten av att vara så förföljda o trakasserade som homosexuella var förr o i stor utsträckning fortfarande är (o nej, vi stirrar inte bara på dig Ryssland o Stora Världen, utan alla vet nog också hur ”Bögjävel!” fortfarande är ett populärt skällsord på våra skolor).
Men vi skulle ändå vilja påstå att ”den vanliga världens” syn på det vi sysslar med – precis som i början av seklet – är att det är nåt konstigt o smått sjukt. I vår värld sysslar vi extra tydligt med sex som njutning, eftersom vi kopplar loss sexet från kärleksrelationen. Vi knullar runt med många människor för att det är härligt, o för att det i det större gör nåt bra med oss. Dom flesta av oss håller tyst om det vi gör, medvetna om att om vi skulle kliva ut o vara öppna så skulle många i vår omgivning, nej kanske inte förskjuta oss, men åtminstone se oss som onormala o kanske en smula äckliga. O plussar vi sen dessutom på att vi gillar lek med piskor o smärtgränser o maktförskjutningar, dvs inslag av BDSM, då är vi allt helt förtappade. Nej, vårt sexintresse är för dom flesta av oss nåt vi håller tyst om under anställningsintervjuer eller på fika-raster.
Det gör oss djupt glada över att se hur homosexuella nuförtiden kysser varandra på stan om dom har lust, o dom går hand i hand, ”här kommer jag o min sexpartner!” O dom gör det för att dom ju inte ser någon anledning att skämmas för det sex dom vill ha. Att dom kyssande kanske är ett kärlekspar lämnar vi just nu därhän. Vi pratar bara om rätten att få välja det sex man vill ha, o med vem man vill ha det.
Vi har – i det lilla – gjort samma sak. El har, bland folk, kysst både Jo o en vän som vi har sex med. Vi har gått hand i hand alla tre, för att det är kul att få folk att undra. O igen, vi likställer oss inte med homosexuella som blir förföljda o riskerar att misshandlas för en offentlig kyss, vi sex-med-flera-personer löper ingen sån risk. Men vi sysslar på samma sätt också med politik. Vi skadar ingen, vi påstår bara att vi vill ha det sex vi vill.
Men nej, det blir ingen stor sexpolitisk handling av det där kyssandet på tre bland folk. Det blir högst en fnittrig smårebellisk gullighet. Men förhoppningsvis förfärar det ändå nån eller får nån att tänka till.
Varför tvekar vi egentligen att kliva fram? Enkelt: för att vi tror att det kommer få följder vi inte vill ha. Vi tror nog att vårt sexliv hamnar i förgrunden för vilka vi är, o det har vi ingen lust med, det skulle prägla synen på oss mer än vi vill. Eller handlar det om det som en vän hävdade om sig själv: att han VILL vara hemlig. Han vill inte att verkligheten ska blanda sig i, han vill inte stå upp o stå fram. Han ser nåt läckert i att det ska smusslas o donas i dunklet, det håller det hela spännande. O det vill han- o säkert många med honom- att sexet ska vara. Hemligt. Privat.
Kanske det är så med oss också. Men samtidigt skulle det nog göra stor politisk nytta om vi klev fram o vågade vara förebilder för att hundra procent av precist allt sex i samtycke är bra sex. För det handlar faktiskt inte bara om att få älska den man vill, utan att få knulla med den eller dom man vill, hur man vill. Det är poängen.
eljosthlm.com 