Hon dansade utan mig, i svettig trängsel med läderokedjebögar. Energin var sprakande sexuell o hårt flörtig till betongtechno. O det skönt avslappnade med att vara kvinna i allt det där. Så, förstod jag i korthet hennes kväll. Själv var jag på smågäspig familjefölsefest, med quiz o äldres fula dans till gamla hits.
Min avundsjuka sög hårt i magen.
Hon hade uppfattat en mans särskilda intresse för henne som endast behaglig vänlighet: “det var ju bögarnas kväll!”
Nja. Tydligen inte bara.
Erbjudande kom: “Ska vi gå in i Darkroom?” Paff svarar hon direkt: “Tack, det är bra”. För att hon- av olika anledningar- faktiskt inte ville.
Men-
-OM nåt i henne hade fått henne att trots allt säga: “Ja tack” då? För att det på nåt sätt kändes så…rätt! Då hade hon blivit en som dagen efter- säkert med viss oro- måste erkänna nåt för mig. Skrap skrap med tåsspetsen i gruset: “Hrm…Jag sa visst ‘Ja tack’ till ett…speciellt erbjudande igår…”
Tanken på hennes möjliga “Ja tack”, hugger givetvis till i mig.
Det är det väl det första.
Helt naturligt.
Men sen?
GLAD! över att min älskade är nån som kan ge efter för en lockelse för en lek som inte är att fejka- för sånt sysslar vi inte med- utan just leka. Leka en som, i vår tajta relation, får en knasig ingivelse att hon trots allt inte kan låta bli att säga: “Ja tack” till att knulla med en främling bland snygga bögar i Darkroom. Oooops. Det blev så bara.
Eller näe, den lilla detaljen, det blev INTE så bara.
Men vårt prat om det blev av stort värde.
Fint så.
eljosthlm.com 