Om att dansa, om att knulla. Om NU-känslan

Jag är på dansgolvet på Berghain. Klockan är fyra på morgonen, o det är väl inte första gången den natten som NU-känslan fyller mig, men kanske allra starkast just då. Basen mullrar i mig, jag äger mina rörelser till rytmen. Jag är väldigt mycket JAG, så känns det. Oförfalskad. Jag ser min älskade, lika förlorad i dansen som jag själv, vilket gör känslan av frihet än starkare. Inte bara hon mår bra, utan jag är övertygad om att alla dom jag älskar mår bra. Ingen oro. Inget ansvar. Ingen analys. Ingen kamp om nånting. Ingen tid. Bara acceptans. Inget i världen kommer åt mig nu. Jag uppgår i det jag gör. Jag är nog.

När jag inte behöver nånting utom det jag har just precis nu. Jag längtar inte efter nånting annat än det jag har. Jag vill inte vara nån annanstans än där jag är. Jag har inga tankar på vad som kommer eller vad som varit. Jag är i min andning. Närvaro är nog ordet. En hyper-stark känsla av närvaro.

(Kanske jag beskriver nåt tantriskt, utan att egentligen veta alls mycket om tantra?…)

Nej det är inget fel i att promenera runt på stan, leta efter restaurangen i Kreutzberg som man läst bra recensioner på o vill till, bestämma att vi ska släntra in i en second-handaffär, ta in ett kvarter, tycka om det, lägga nån plan om nånting vi ska göra, ta en spårvagn till Berlin Alexanderplatz, kanske en kopp kaffe snart? Vi känner efter vad vi har gjort o kommer därför på vad vi vill göra härnäst.
O det går också bra.
Det är skithärligt liv.
Men det är inte NU-känslan jag pratar om.

Det är inte bara kl fyra inne på Berghain som den känslan dyker upp. När vi knullar i vår Berlinska hotellsäng har jag också allt jag behöver. Kärlek o kroppar som bistår oss med kåthet, ömhet, samhörighet, frihet från alla sorters krav. Vi är koncentrerad ström av lust. Samma hyper-starka känsla av närvaro, som då inne på Berghains dansgolv.

Touchar jag kanske vad fullkomligt ogrumlad lycka är?