Jag väntar vid en busshållplats, själv, vi har varit på nåt mingel eller nåt, nu ska vi hem. Nåt fick henne att dröja kvar borta vid stället, minns inte vad, toaletten kanske. Jag hoppas hon snart dyker upp, bussen är bara minuter bort. O där kommer hon, skyndandes. Men det är inte för att hon vet att bussen är på gång, nej, hon har nåt på hjärtat, ser på nåt sätt förhoppningsfull ut. Hon har pratat med en man vi båda känner o gillar, o dom råkade på varann utanför toaletterna. O nu kommer det: “Skulle det vara ok att jag följer med till hans hotell?” (Minns min första konstiga tanke: “hotell”? Men bor inte han i stan?… Jag säger inget om tanken, den är ju helt ovidkommande i sammanhanget). Jag blir överrumplad, av flera anledningar: Jag såg sannerligen inte detta komma, plus att hon går så raskt på frågan, plus att vi har varit borta från sexmedfleravärlden ett tag, fast visst, vi har pratat om en comeback. O plus att hon aldrig gjort egna grejer på det här viset, aldrig sagt att hon velat det. Men nu dök en möjlighet upp, på det där sättet som hon gillar, utan för mycket planering, när det bara kommer. “Hur känns det, hur tänker du?” undrar hon. “Ja men visst, visst”, säger jag, o det låter som att jag inte helt menar det, men det gör jag, jag är som sagt bara överrumplad. “Om det inte känns bra, så är det verkligen ok”, säger hon. “Nej nej, gör det, du vill ju, gör det!” O nu låter det som att jag menar det, glad över att jag lyckas. O där kommer bussen, saktar in o stannar, dörrarna öppnas. “Säkert?” “Ja, säkert”, säger jag, “Jag skulle inte sagt det annars, det vet du”. Hon kysser mig snabbt, ser sen ömt på mig, som att det skulle vara synd om mig, vilket det verkligen inte är. Jag kliver upp i bussen, “Ha det nu riktigt bra, lova det?” “Ska försöka”, säger hon. Dörrarna stängs, bussen rullar iväg. Jag ser genom rutan hur han kommer fram till henne. Hon nickar till honom. Dom går bortåt.
Drömmar alltså, vad vill dom med en egentligen?…
eljosthlm.com 