”Åååååh, fest på lördag, tjohoo va vi ska hångla o knulla! SOM jag behöver det just nu!”

Om sexmedflera är ett tåg så står vi just nu på perrongen o låter tåget fara förbi. Skratt, klatschande floggers o klirrande glas från vagnarna hörs svagare o svagare…

Tyst o stilla nu.

Hur blev det såhär? Valde vi det, eller var det gradvis som att knulla med andra inte längre hamnade i topp bland sånt vi ville fylla våra barnfria veckor med? Som att allt liksom…fadeade ut.

Är det över nu?

Vet inte.

Ok, såhär har vi aldrig låtit: “Åååååh, fest på lördag, tjohoo va vi ska hångla o knulla! SOM jag behöver det just nu!” Nej det har aldrig varit sådär lätt. Kul o värdefullt, men aldrig sådär lätt. Alla planer, idéer, scenarier, fester, dejter, allt det nerviga, alla människor, allt vi skrattat åt, allt vi provat som för ett par år sen aldrig kunde ha handlat om oss. Allt vi har lärt om oss själva o varandra. Så mycket som var bra.

Vad hände?

Blev helgens fest till slut bara just another sexparty? “Silja Line-kryssning med hundra busiga swingers!” visste vi ju hur den skulle bli. Blev vi blasé? Möjligt. Men det handlade nog mer om själva Verkligheten (ja den där utanför sexmedfleravärlden). Om det bökar till sig i Verkligheten (jobb, familj, ja ni vet, det blir för mycket av allt) så skulle man ju kunna tänka att man behöver sexmedfleravärldens flykt o lätthet. Iväg på en lyxig herrgårdssexfest, bjud hem härliga personer, rumla runt, glöm bekymmer! Knulla bort elefanten från ditt bröst! 

Men det funkar inte så för oss, eftersom knulla med andra aldrig bara varit flykt o lätthet.

Orkade vi helt enkelt inte med allt det där som sexmedfleravärlden kommer med?

Så var det nog.

Hur känns det nu då, i det tysta o det stilla?

Jodå. Ett lugn har infunnit sig. Skönt ju (väl?…) Vi är befriade från hispigheten: “Hotellfest på lördag, oj oj oj…Undras vilka som kommer, undras om det blir bra, undras hur min dagsform kommer vara, undras om jag kommer lyckas känna mig lätt o härlig, vara mer i kroppen än i huvet, undras om vi kommer vara med om nåt som sen kommer ta dagar att prata igenom…” 

Men…Kan vi sakna den där hispigheten? Saknar vi det att utsätta oss, spänningen, mötena, människorna?

Vi ser på varandra o konstaterar att: Mmm, det gör vi nog allt.

Så, mer än ett avslut, så är det nog en paus. O en som faktiskt börjar lida mot sitt slut. Våren är ju här. O alla vet ju vad en vår kan göra med en.