Se så, ge dig av, ha det härligt, ha det kul!

Öppna upp.
Två enkla små ord, men laddade. Två ord att närma sig med både fruktan o lockelse.
(Som malen som inte kan låta bli att flyga mot elden).

Att öppna upp sitt förhållande är att ha sex med andra på egen hand. 
O det kan vara åt det mildare, snällare, hållet. 
Milt kan vara att jag går själv på en sexfest. Jo jag kommer knulla på alla möjliga vis, men vi är många där, det liknar mer än nåt annat som att vara på tivoli.
Milt kan också vara att jag är en av flera som hjälper till att fira nåns födelsedag i vår sexmedfleravärld. (Till alla rookies därute: nej det är inte alls ovanligt att bli en knullande födelsedagspresent).
Milt kan också sägas vara att jag är på ett gangbang. Nej jag påstår inte att gangbang går under ”nåt milt”, men mitt deltagande, att vara en av flera, spär ut intimeteten o gör det till nåt på den milda sidan av att öppna upp. 
Milt är nog också att träffa ett par själv, att vara en inbjuden tredje, en sexkrydda.
I dom här exemplen är själva sexet inte så allvarligt. Kvällarna är säkert mer galna än fantastiskt härliga. Jag kan förhålla mig en smula distanserad till det jag är med om. När jag kommer hem så berättar jag för min älskade om det som att jag varit på som om det varit ett småknasigt event.

Men att öppna upp kan också vara nåt som inte är så milt. 
Som att jag träffar en person på egen hand. 
Med nån som inte är min älskade så delar jag sex, en intim hemlighet. Vi är bara två, o det gör nåt med upplevelsen. Närheten ökar, leken blir allvarligare, även om den fortfarande är lek. Det är bara jag o den här andra personen som är vittnen till det som händer. Vi pratar, dricker bubbel o knullar, helt befriade från insyn. Jag är helt fri. Eller såklart jag inte är, egentligen. Min älskade är högst närvarande. Massa tankar tränger sig på, tintade med lite ologisk skam: ”Men vad håller jag på med egentligen?! Det här liknar ju sexet jag har med min älskade!...” Men tankarna kan gå att hålla borta, eftersom det ju inte är otrohet jag håller på med. Alla tre vet, alla tre vill, alla tre är med på det jag gör. O efteråt kommer jag berätta för min älskade. (Kan den där lilla ologiska skammen dessutom göra att det faktiskt känns extra hett?...)

Nej, vi har inte öppnat upp, inte helt. 
Men vi pratar om det, vi närmar oss det.
O om det är på gång, varför är det i såfall det? Är det som en naturlig o oundviklig utveckling av ett förhållande i sexmedfleravärlden? Är det helt enkelt så det blir, nåt som kommer med erfarenheten? Det är ett steg som måste tas, som att bli vuxen. Som att: ”Nu är vi mogna nog för att öppna upp!” Nej, såklart att inget är ett ostoppbart tåg, men ändå...känslan.
Många par som varit länge i den här världen har hamnat där. Är det för att göra allt tillsammans inte längre räcker till? Men vad betyder det, ”inte längre räcker till”? Är det nya kickar som behövs? Ett ökat behov av att pusha sig? Med åren måste man få i sig starkare brygder, känna sig mer o mer modig för att känna sig vid liv?

Kanske.

O vad är det jag o min älskade fruktar? 
Finns det en rädsla i att vi öppnar en dörr som inte går att stänga? (Malen som flög in i elden brann ju upp!) Vi bryter upp det rostiga låset på Pandoras ask o får inte igen den igen? Kanske en av oss vill ta ett steg tillbaka, men inte den andra? (fast den rädslan kan ju ioförsig gälla allt möjligt vi är med om).
Är det läskiga att det känns som slutet på nåt, på ett sexmedflera-liv som vi haft tillsammans? O ett ”slut” är alltid jobbigt även om det ju också innebär en början på nåt nytt. Men vi vet inte vad ”det nya” är, o det är ju läskigt. Handlar rädslan också om att det ska skapa distans mellan oss? (Även om vi övertygar varandra om att fortsätta kommunicera skiten ur allt vi är med om!).

O vad är det vi lockas av? 
Vad är det fina med att öppna upp? För såklart att det också finns nåt fint o värdefullt i det.
Att öppna upp kan kännas som ett bevis på den starka tilltro vi har till varandra. Tilltro o tillit, det är ju grunden i oss. En del i att inte vilja begränsa den andre. ”Du ska få uppleva mycket! Var inte rädd! Jag kommer alltid finnas här! Se så, ge dig av, ha det härligt, ha det kul!” O skulle inte det vara fint så säg? Att vi tror på styrkan i relationen, o är inte rädda för att utsätta den. Uttrycket: ”om du älskar nån, ge den frihet” är ju faktiskt fortfarande ett av dom vackraste.

Så vad är starkast? Fruktan eller lockelsen?
Vi får väl se.