Vi hade två sköna personer på besök i fredags, o hur kan det bli annat än en bra kväll när fyra sexsugna människor tar sig an varann? Vi äter, dricker o pratar. Sen är vi överens om att det är dags o tar oss in i rummet med den stora inbjudande madrassen. Kläderna plockas av, våra munnar o tungor hittar varandra, händerna får känna på varandras hud, löften om det som är på väg vaknar, hånglet smyger sig på. O så knullar vi. Allt är så lugnt o självklart- åtminstone för oss- en av våra vänner nämner senare den nervositet hon kände innan. Men inte vi. Aldrig att det under dagen fanns ett uns av nervositet, ingen hispighet inför kvällen. Bara ren förväntan, som i ”va kul att dom kommer, va glada vi är!”
Skulle vi berätta om vår kväll för människor utanför den här världen, så skulle dom se det som nåt fullständigt vansinnigt att hålla på med en fredagkväll. Parmiddag med knull, det är faan det mest extrema dom hört! Men för oss är nu en fyrkant med bekantingar nåt behagligt att ta sig för. Blir det inte fantastiskt så blir det jallafall småhärligt, o det är väl inte dumt att ha det småhärligt?
Så ser vi det, såna har vi blivit.
O det är väl bara bra.
Eller?…
Ibland- som när man ska hålla tal eller nåt- så påstås det att det är bra att vara lite nervös, man skärper till sig, kanske för att man smakar på möjligheten att misslyckas. O om man trots nerverna ror iland det, då ger det en ännu bättre känsla än om man hade varit helt chill o betablockerad.
Men när det gäller sexmedflera-träffar då?
Att vi inte känner den där spändheten, är det för att vi blivit en smula blasé?… Eller får vi acceptera att vi blivit ”sex-coola Eljo!” där vår erfarenhet omöjligör stissiga nerver? Skulle det addera något om vi kände oss åtminstone liiiite hispiga? Men det går väl inte att locka fram? Vi är tillexempel så säkra nu på att vi inte kommer känna sting, alltså dom där små sticken i bröstet av svartsjuka. Det finns alltså ingen oro. O att slippa oro är väl skönt? Eller iallafall ingenting att göra något åt. Oskulder är det svårt att bli igen.
Men visst kan vi i o för sig hamna i situationer där det uppstår pirr i bröstet. Nya lägen, nya konstellationer, som kanske inte är tre- eller fyrkanter eller hotellfester bland såna vi känner. Jo, inför möten med nya personer är det ju klart att vi kan känna darrig förväntan. Så vi måste alltså hela tiden kasta oss ut i nytt? Jaga kickar? Men vi är obekväma med att kalla oss kicksökare, den benämningen frustar av rastlöshet, o är inte värst sexig. Men ”äventyrslystna” då? Lusten att uppleva nytt är väl inte fel?…O den lusten känner vi ju. ”Nej vi har aldrig varit på rejv-sexfest i en skog utanför Berlin! Natürlich wollen wir kommen!” Nya upplevelser, nya lärdomar. Nya saker att prata om. O kanske framförallt chansen att råka på personer som vi vill ha in i vår egen sexmedflera-värld.
Så lösningen ligger väl i att vi lugnt måste erkänna att ”Ja, vi är sex-coola Eljo!”, det kan vi inte göra nåt åt. Men vi är också några som kommer fortsätta bejaka vår äventyrslystnad. Då får det rusa upp i oss av stark förväntan o positivt nervdaller. Vi kommer stå där som nyblivna oskulder inför rejv-sexvfesten, hårt krama varandras händer, ta djupa andetag o se på varandra o: ”Ok, let´s do this!”
eljosthlm.com 