Du knullar o du glömmer mig

Paolo and Francesca” av Jean-Auguste-Dominique Ingres, 1819

Följande kan hända:

Du o jag o en person till har pratat en stund. Nu går du in i sovrummet, hand i hand med personen. Du ger mig en sista blick. Du vänder dig mot personen o ni kysser varandra. Det är ett första steg, nu sätter något igång där jag inte kommer vara med. För jag lämnar dig, dig som jag älskar. Jag är borta en stund, går ut o tar ett glas vin nånstans. I sovrummet hemma har du det härligt med någon annan som inte är jag. Du knullar o du glömmer mig. Så kommer jag tillbaka. Du är rusig o rödkindad, smakar kön. O du blir glad att se mig, o du tar emot mig.

I vår sex-med-flera-värld går det att prata om enkel sensualism o njutning. Sånt vi gör som är skönt, utan för mycket tankar involverade. Vi får många händer på våra kroppar o det är ljuvligt. Människor som vi vill ha o som vill ha oss. Vi tappar sansen o ger oss hän. Det är lätt o härligt. Vi får kyssar i massor. Vi håller om ett bakhuvud när vi får oralsex o det svirrar iväg i skallen. Enkel o stor njutning.

Men det som är lite svårare att förstå då? Det som kräver mer funderingar o som utmanar. Plötsligt lockar sånt som går emot det vi förut aldrig sett på som lockande. Som just det att inte vara tillsammans i stunden, att ge den man älskar till en annan. Ge den man älskar tillåtelse att glömma en, för en stund.

I den rena BDSM-världen möter vi kanske än mer än i sex-med-flera-världen sånt som kräver tankar. Varför söka smärta? Varför söka dominans? Varför vilja bli fasthållen? Vad är det vackra med blåmärken o blessyrer? Det är en hel del som behöver funderas på. O det är spännande. En del av det BDSM´iga dyker ju upp i vår sex-med-flera-värld. Vi smiskar till varandra ibland. Vi biter varandra. Vi sätter på någon ögonbindel. Att vilja lämna den man älskar för att den ska knulla med någon annan touchar BDSM-begreppet ”Utlåning”, som är ett spel som innehåller dominans kontra undergivenhet. Jag bestämmer att du ska ge dig åt en annan. Jag bestämmer att du ska njuta utan mig. Jag bestämmer över dig. Men det är du som ger mig tillåtelse och utan din fullkomliga tillit o medgivande kan ingenting av detta hända.

Sen har det absolut också med kärlek att göra. Kan det vara så att avståndet (jag lämnar dig) får kärleken att bli tydligare? Som det att man inte helt ser något när man har det för nära inpå sig. Man vill se sin kärlek så stor som man bara kan. Du, den jag älskar, vågar tro på att jag finns där trots att jag ger dig till någon annan, trots att jag släpper dig fri att njuta, trots att jag vill att du glömmer mig. Det är dunkelt o inte helt lätt att förstå. Men det är spännande att försöka.

O när vi håller på, så är känslan att kärleken o livet faktiskt blir större.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s