O ingen kan misstänka att jag bär på minsta gnutta småbögeri

(Bild från ”HouseofBendy”)

Var på en stor baluns i helgen, massor med folk som under flera timmar skulle fira ett födelsedagspar. Elz höll glitterstation; hennes bidrag till festligheterna: att pynta gästerna med glitter, få dom att steppa upp med det festliga (för det händer ju nåt när glitter kommer på, man bidrar till det allmänt festliga). O det visade sig vara en succé. Kvinnor i alla åldrar var sugna, stod väntande på rad, redo att bidra till det festglammiga med att, på kinder o i hår, skimra i olika färger. Jag med, såklart, tänkte aldrig tanken på att jag inte skulle glittras upp.

Nån timme tidigare hade en kvinna hållit linedans-kurs ute på gräset. Till “Achy Breaky Heart” fick vi prova steg- o det var inte komplicerat men ändå skitsvårt, så som nya danssteg alltid är- sen kan man kanske börja bemästra nåt av stegen, vem vet, det är ju kul. Efter en stund såg jag mig om: jag var den ende mannen bland femton kvinnor. Nej det var inget statement jag sysslade med, höll inte på med att försöka visa hur modig o obekymrad jag var, jag ville ju bara se om jag var lika kass på att lära mig danssteg till country som jag trodde. Det var jag. Men mot slutet fick jag ändå till nåt av stegen; gjorde en liten erövring, inte illa. Efteråt frågade jag en av männen som stått o tittat på, varför han inte hade provat. Frågan bemöttes med ett skevt leende som väl skulle uttydas med “nä inte jag inte”.

Tillbaka till Elz glitterstation o raden av kvinnor som piffades upp. En man blev kärleksfullt gnuggad på av sin tjej o råkade få några glitterflarn på tinningen- jag såg ett “Ameh!…” i hans blick när han insåg vad som hänt, men han lät det vara.

Senare, på middagen, hamnade jag vid ett bord med en av alla oglittrade män, o jag undrade försiktigt varför hans tjej var glittrad (precis som 90 procent av alla kvinnor på festen var det) men inte han. O det där leendet som den tidigare mannen gett mig (”nä inte jag inte”) kom tillbaka, ihop med nåt om att glittret kanske inte skulle gå bort. Ok, sa jag. Sen bad jag honom utveckla oron- för jag fattade den ärligen inte helt (o jag drog ioförsig undan mattan på hans oro med att försäkra honom om att vatten tar bort glittret). Oron handlade om att han på måndag skulle ha nåt spår av glitter kvar nånstans på huvet, ett glitter som skulle upptäckas av jobbarkompisarna eller nån kund. Ok, sa jag igen. O vad händer då, om det skulle hända? Då kom leendet tillbaka, men jag fick ingen mer förklaring, det var som att det var underförstått, ameh jag fattade väl själv vad det skulle betyda. Jag släppte det. Men jag tänkte, alltså vafan är det här frågan om?…Jag ska tillägga att när kvällen gick mot natt så hade några få män på festen fått sig lite glitter på kinderna; nån lite småqueerig skön kille, några män i jazzbandet. Men alla våra “vanliga män” höll tryggt fast vid sin oglittrade appearence.

Klart att man får göra hur man vill, glittra upp sig, prova nya danssteg eller inte. Men visst handlar det om problemet med män, hur dom klamrar sig fast vid sin straightness, ser minsta femininsering som hotfull, kämpar för att hålla manligheten intakt. Vidare: vi har ju begrepp som smygrasism, o nu lägger jag till smyghomofobi (för jag tror faktiskt inte att nån av dom här männen öppet skulle säga att dom har nåt emot homosexuella). Oron handlar om att nån skulle kunna misstänka att dom bär på en aldrig så liten gnutta småbögeri i sig, en oro som är allt bra stor. Ihop med oron för att lite lite lite kliva ur normen, ge sig ut på is som kanske är lite svag- o det är skitläskigt därutanför boxen. “Jag låter bli fjompiga danssteg, jag undviker glitter på kinden, o gör därmed livet lite mindre än det skulle kunna vara. O ingen kan misstänka att jag bär på minsta gnutta småbögeri- pust pust pust, vilken tur!…”