“Normer är föreställningar, idéer, ideal och oskrivna regler som formar oss människor och reglerar hur vi förväntas bete oss, se ut och vara i olika sammanhang. Normerna skapas av oss människor och därigenom kan vi också ifrågasätta och förändra dem”. (www.faceofgallivare.com/verktygslada/normer)
Dags för några sista rader (jag lovar!) om månaderna när jag o min älskade knappt knullade runt. Ingen nyttjade oss, o vi nyttjade ingen. Planer o idéer låg nere. Scenarier om min älskades egna äventyr hade ingen lust att dyka upp i mitt huvud. Med en gäspning var vi överens: “Näe…” o lät hotellfesterna susa förbi oss i kalendern på vår communitysajt. Det som hade känts som äventyr blev “jaha, here we go again…” Kort sagt, småblasé släckte vi ner i sexmedfleravärlden. O själv var jag trött på att vara nån slags sexuell idéspruta o igångsättare. Jag ville glida in i bakgrunden, chilla, o se vad det kunde ge. Det gav stillhet o lugn, för oss båda. Vi hamnade i en tid som vi ville vara i.
Men så! kom jag häromdagen på nåt om vår paus (tack vare filosofen Jonna Bornemark som i ett avsnitt av podden “Filosofiska rummet” sådde fröet som snabbt spirade upp till en insikt).
Vår paus hade ju absolut känts bra o rätt. Men också som att jag inte var helt sann mot mig själv. Att inte knulla runt, “att sitta uppe på läktaren”, innebar ju: Att vara tillbaka i normer från förr. Att vara som jag en gång var. Att vara som folk är mest.
O missförstå mig inte, det är inget fel i att vara som folk är mest o inte vilja knulla runt, var o en får ju bli salig på sin tro. Men för mig så kändes det trots allt inte helt bra att tuffa på i gamla hjulspår. Det var inte själva knullandet med andra jag saknade. Det fanns inget direkt sug efter att försöka uppleva härligheter. Men nog saknade jag den jag var när jag ruckades på, när mitt JAG fick kränga hit o dit, o kickas på.
För jag vill o behöver gå emot.
Jag behöver avlära, hela tiden. HELA. TIDEN. AVLÄRA. (“Avlära: att göra sig av med gamla tankar o beteendemönster”).
När jag glider ner i gamla hjulspår så måste jag kämpa mig upp på en ny väg. Det är sen inte alltid lätt att tumla fram på den där nya vägen. Det händer att jag- ihop med min älskade- småkraschar, åker på törnar o får bucklor. Men efter ett tag mår vi ändå bra tillsammans. Själva utsättandet är viktigt i sig.
Det finns ett uttryck som jag för flera år sen gjorde till mitt: Allt det du tror att jag är, är det jag inte är.
Nu har jag insett att det egentligen borde lyda: Allt det jag tror att jag är, är det jag inte är.
Att ständigt avlära, uppfinna o upptäcka mig själv är en slags livsluft.
Eller kanske tillomed så stort som en mening med själva livet.
eljosthlm.com 