En druggy för att hisna

Galopphästen är i full fart på väg mot det höga hindret. Satsningen kan bara kallas “dödsföraktande”. Hästen vet att det finns stor tillfredställelse att smaka när dom muskliga frambenen dunsar i sågspånet där på andra sidan. (Just nu struntar jag i er hästkunniga, som menar att hästen drivs av skräck o drivs på av en ärelysten ryttare…) Där, på väg mot hindret, minns hästen Al Pacinos replik i “Scent of a woman”: “When in doubt, FUCK!” (som i hästens fall väl får betyda “Gör det bara! Flyg, flyg över!”) Hästen maxar utväxlingen i bakbenen med sitt minimum av underhudsfett, tar språnget, far upp i luften!-
Hästen hisnar.
Ja det är det den gör.
Den stora kroppen seglar över hindret- lyckoberusningen fladdrar inne i hästen, hjärtat bultar åt alla håll, fradgan skvätter- o så dundrar hästen i marken på andra sidan hindret! njuter av sin stolta ryttares belönande klapp mot halsen. Hästen känner…ja själva livet i sig. “Dödsföraktande eller inte: jag dog inte, jag hisnade o jag lever!” Nöjt travande inför den applåderande publiken så minns hästen ett Da Vinci-citat: “Jag trodde jag lärde mig leva, men jag lärde mig dö”. Men det är inget sorgligt nä nä. Tanken på döden får livet att skina. Memento Fucking Mori! Det är mumma, det är ljuvaste honung.
Hisnandet är grejen.

Jag fyllde nyss år, en rätt hög siffra är nu kopplad till mitt namn. Jag är inte rädd för siffran, mer förundrad. Ok, lite obekväm är jag, över att jag statistiskt sett inte har så många år kvar att uppleva fina saker på. Jag minns att jag tyckte att man är gammal i min ålder, stukad av tiden, tilltufsad. Folk håller ju på att dö i min ålder. (Jo folk håller på att dö i alla åldrar, men runt min ålder dyker fler o fler upp i tidningar, småkändisar, företagsledare, med livsberättelser o familj o vänner med bara goda saker att säga).
Vad lär jag mig av det här då?
Hisnandet är grejen.
Tvekandet är det inte.
Nåt har väckts i dig, ett ljus av lockelse har tänts. Men så slår nåt till av, “näee…” Man är rädd att inte klara av, rädd för följder, rädd att öppna en dörr som man sen inte kommer kunna stänga, om man skulle vilja. Rädd för ånger. Kanske man också är orolig för vad det gör med en om man rusar mot lockelsen. Kommer jag känna igen mig sen? Vem blir jag? Ja hur högt är priset för hisnandet?

Den där höga siffran som nu är kopplad till mitt namn gör nåt gott.
Tvekan (som ärligt sagt inte på länge spelat värst stor roll för mig, men visst, ändå funnits där) löses supersnabbt upp o blir ingenting.
Jag vågar se mig som den jag är.
En druggy för att hisna.
En i mindre o mindre behov av kontroll.
O det är hundra procent av godo.

1. Jag o min älskade flänger in i taxin o far iväg. Nånting kommer det bli för oss, exakt vad, det får vi se. Nej det handlar inte om nåt enormt hisnande, men ett litet, det är gott så. En liten fix för mig.
2. Min älskade ska iväg på nåt eget. Kanske det har med sex att göra, kanske inte alls. (Där det finns såna mänskor som vi är så finns det möjligheter, utmaningar). Jag peppar henne max, hon peppar sig själv, tillsammans krossar vi skepsis, oro, tvekan. Hisnandet, fladdret i bröstet, trots allt, när jag ser henne ge sig av.
3. Jag struntar i detaljer, jag säger Ja. “Ok var ses vi?”