Lose Yourself to Dance (o Knullande)

”…Lose yourself to dance
(Come on, come on, come on, come, on, come on, come on)
Lose yourself to dance
(Come on, come on, come on, come, on, come on, come on)
Lose yourself to dance
(Come on, come on, come on, come, on, come on, come on)
Lose yourself to dance
(Come on, come on, come on, come, on, come on, come on)…”

Daft Punk

Min älskade dansar.
Hon blundar, förlorad i en avundsvärd känsla. Jag anar att hon är precis där hon vill vara, i det musiken frammanar i henne. Rytmen, pulsen, den världen. Ingenting i musiken håller henne kvar, inga ord finns att nynna på som kan väcka minnen eller tankar om nånting. Nej musiken släpper henne fri. Älskar att se henne sådär, borta i sig själv. Trygg nog att hamna där.
Jag blundar o hamnar också där.
Kanske det går att beskriva som: En Perfekt God Känsla. Att vara i ett maffigt NU. Befriad från tankar som: ”varför blev allt som det blev?…” o ”hur kommer det bli med allt?…” Inget då, ingen framtid. Jag inbillar mig att det är i det där NU’et som jag tankar energi o lust. Det är den känslan jag hoppas dröjer sig kvar när jag sen öppnar ögonen o kommer tillbaka. I det där NU’et finns ingen bedömning om nånting. Jag har ingen plan om ett endaste dugg. Jag väger ingenting mot nåt annat.

Det var dansen det, nu till knullandet.

Jag kryper in i en känsla, lyckas med min kropp tappa bort mig fullständigt. Inget huvud är kvar. Som när jag förlorar mig i dansen. Jag har full tillgång till Den Perfekta Goda Känslan. Allting är så tillåtet. Användarvänligheten är på max. Fyll mig med allt. Ivern o tilltron. Mjukt o hårt, milt o ovarsamt. Knullandet kan vara inbäddat i stor kärlek, det närmaste en ateist som jag kan komma en religiös tro. Men det kan också räcka med att vilja nån väl. Ett stort värde i en ren omsorg om en annan person, om andra personer. Vi knullar, o just nu tar vi hand om varann. Ett möte men även en möjlighet till min egna befrielse från krav o förväntningar. Så kan det vara, så kan det kännas. Jag behöver inte leva upp till nåt. Jag förlorar mig, för att hitta mig. En klassisk NU’känsla.

Där, blir jag mild mot mig själv, o ser värdet i att vara just den jag är. Som att jag är förtjänar det jag får av bra känslor o välviljor. Jag blundar o får snällhet, inåt- nej förresten, snällheten svämmar över alla breddar.