Ibland måste det bli: ”Fuck you. Ha det så bra”

Jag tog steget o invigde en vän i min bredvidvärld (ja ni vet, bestående av sexmedflera- o bdsmvärlden). Jag känner henne sen ungdomsåren. Hon är en klok, sansad o beläst person. Genom åren har det hänt att jag tänkt att vi växt ifrån varandra- men sen har vi ändå hittat tillbaka till nåt som har betytt nåt.

Men det kommer vi nog inte göra igen.

Min vän har nämligen, med konsekvens, valt att inte ägna nån nyfikenhet åt det jag försökt beskriva som nåt som blivit viktigt i mitt liv, detta trots att jag vet att hon alltid haft ett intresse för sex o sexualitet.

Jo jag kallar henne ”klok”, o det stämmer ju delvis. Jag tycker att hon genom åren ofta hittat nya sätt att se på sånt som jag trodde jag var klar med, o det har jag uppskattat. Men är man egentligen ”klok” om man låter förutfattade meningar o fördomar fullständigt styra en, o just när det handlar om sex. Där om nånstans borde man väl vara öppen? Nej, jag har uppfattat det som att vet att hon ligger inne med vad som är rätt prat om sex, vilken som är den rätta världen av sex. O den i hennes ögon rätta världen tar alltid avstamp i en monogam värld. Jag sysslar med nåt som enligt henne är fel värld, grundad som den är i sexuell flersamhet, i ”dom många möjligheternas sex”.

Det som kommit att få stor vikt i mitt liv avfärdade hon som ”konstlat och sökt, inte spännande eller kittlande”. Men detta har hon kommit fram till utan att vilja veta nånting om min värld, inte baxna, inte bli upprörd, inte ta in nånting, bara förbise den med tystnad. Jag har stundtals provocerats av detta ointresse. Jag har inte fattat hur det ens är möjligt att en modern o ”klok” sexintresserad människa inte kan bry sig om nåt så intressant o spännande. O när det handlar om en gammal vän?! Detta har- jo en smula barnsligt kanske- fått mig att kasta åt henne än fler glimtar o tankar från min värld, som att: ”snart, snart, måste hon väl faaan reagera!...”

Så kom ”kraschen”, o hon tog bladet från munnen.

Jag hade möjligen kunnat acceptera hennes slutsats om ”konstlat” o ”sökt” (dvs ingenting värt) om det hade varit underbyggt. Men nu kom hennes dom utan kunskap eller nyfikenhet. O den domen kan jag bara inte gå med på att få, det är fan omöjligt. Ska jag på så lösa grunder acceptera att bli så helt avfärdad?

Min bredvidvärld ligger långt borta från hennes sedan länge gifta o monogama värld, det är klart. Den värld hon har, den vill hon vara i säger hon, där har hon det bra. O det är helt ok, det menar jag. Men jag menar också att hon är rädd, o det är ett problem. Rädslan finns att ifrågasätta, rädslan att ställa frågor, rädslan att på riktigt vara nyfiken, få kunskap, det som för mig är en så viktig del av att faktiskt Leva. Klart att hon inte ska släppa allt o kasta sig över i min knasiga o främmande bredvidvärld, det fattar jag också, det är inte Hon. Men har jag inte rätt att kräva att hon ska försöka förstå? Är inte det hennes plikt, som gammal vän, o modernt klok person?

Nu har vi tystnat med varann, troligen för gott.
Ibland måste det bli: ”Fuck you. Ha det så bra”.

Jag har många nya vänner. Såna som fattar, såna som bryr sig.
Ni betyder mycket, o kommer göra det länge, det är jag säker på.