”Det ‘magiska’, vadå?…”

Trivs du också lite väl bra i din comfort zone?

I min comfort zone är jag bekväm o lugn, som i ett hem jag länge bott i, o som jag till slut helt har förstått hur det ser ut o hur det påverkar mig. Härinne har jag Kontroll, o det tycker jag om, som det jävla kontrollfreak jag är. Jag har fått syn på mig o formulerat mig kring vem jag är. Jag har styrkor o jag har hang-ups. Jag har sätt som funkar, jag kämpar med mina skam- o olustkänslor. Jag vet vad jag gillar o vad jag har svårt för. I min comfort zone ser jag mig äntligen tydligt. O det känns bra.

”Men det magiska då?”

”Det ‘magiska’, vadå?…”

Ja, för inte är det magiska nåt som händer i min comfort zone, det är ett som är säkert.
Men jag måste medge att jag känner mig en aning fånig när jag använder ”det magiska”, vilket kanske är en helt naturlig reaktion för ett kontrollfreak- för det är ett fluffigt o svårfångat ord. Men det är väl därför jag ska tvinga mig att använda det- men på mitt sätt.

Det magiska:
Det jag inte hade väntat mig.
Det häftiga som sker med mig utan att jag helt förstår (men som jag accepterar att jag inte helt förstår).
Det som kan kännas för stort o jobbig (marken skakar ju under mig!) men som jag anar kommer göra mig gott.
I slutänden.

För jag kan inte stanna i min comfort zone.
Jag måste (ibland) utmana o (delvis) ifrågasätta, jag måste rycka undan mattan (då o då).
Varför?
För i min comfort zone kan ingenting växa (ja förutom den där medvetenheten om vem jag har blivit, o den är såklart viktig, men den är bara ett avstamp).

Jag är komplicerad. (Som många).
Jag är en härva av sexuella komplikationer. (Som många).
Jag har en gard uppe.
Jag vill styra, tillfoga, bestämma.
Jag sätter ner mina steg hårt o bestämt.
Jag vill veta o fatta. Det okända, det svårförståeliga, är olustigt.

Så ser bland annat min comfort zone ut. O den måste jag ut ur, ut o iväg ifrån.
Jag måste lämna saker bakom mig, så att det magiska kan hända.

Jag har länge haft en slags devis som lyder:
Allt det du tror att jag är, är det jag inte är.
Men lika viktig är kanske:
Allt det jag tänker att jag är, är det jag inte är.

”…jag ser ofta att drivkrafter kommer i paradoxala par där vi behöver båda två. En sådan paradoxal drivkraft som driver oss åt olika håll är att vi dels har ett otroligt begär efter kontroll som jag tänker är något annat än det sexuella. Sedan har vi ett annat jättestarkt behov av att inte ha kontroll, att göra livet levande, att vara i det okontrollerbara, oförutsägbara, upptäckande, livsbejakande, extatiska”.

(Jonna Bornemark, i en intervju med Linda Skugge, i tidningen VI, 27 okt. 2023).