Din smärta är bästa vän med min rush

Här, vid det mjukaste din kropp har (fjun, hud, underhudsfett, områden lämpade för smekningar, lotion o parfym) här hör min mun hemma. Kyssarna, läpparna, tungan. Ja, det mjukaste jag har. Med det här milda o snälla så försäkrar jag dig om att jag vill dig väl. Vaggar in dig i omhändertagande. Inget ont får hända dig. Frukta icke.

Fast frukta.

(”...Tändernas emalj är kroppens hårdaste vävnad”. - Wikipedia).

Ord som dyker upp: Impuls. Intensitet. Kick.
Din rädsla. Men också din förväntan, förhoppning (du slår dig inte lös din pain slut! Du fäktar inte vilt med armarna, nej du inväntar, har resignerat).
Hur mycket kommer min mun smärta dig? 
För mycket o för hårt. 
Nästan alltid för mycket o för hårt.
Imorrn får du ha långärmat.

Så det nyktert klartänkta om det, som om jag var Wikipedia: ”...en mild form av sadomasochism”.

Man kan säga att när ”nåt biter”, då tar det, då funkar det, då gör det verkan (”den här tången biter!”)
Vilken verkan har det när jag biter dig?
Vad är det som funkar?
Det är väl den där milda formen av sadomasochism som funkar.

Tillsammans går vi över gränsen.
Din smärta är bästa vän med min rush.
O sen... 
...min lättnad
...o din ilska (aaaargggghhhh!!!), ivern att försöka gnugga bort smärtan, kroppen protesterar, vill faaan inte vara med!-

Mitt ”Förlåt!” som jag inte menar. 
O som du inte behöver.