Kvinnan är i en öppen relation, det har både jag o min älskade med tydlighet uppfattat. Vi vet vem hennes man är, han är också i den här världen.
Efter sexet visar det sig att vi på nåt sätt (ja fan va märkligt va, båda två!) uppfattat det ”lite fel”. Jo kvinnan försäkrar att hon o hennes man har ”pratat öppenhjärtligt om att öppna upp”, o att det ”säkerligen kommer bli så, absolut, säkerligen, så kommer det bli, allt annat är omöjligt!”.
Vi säger vad vi känner, att det här inte alls känns bra.
Men hon vidhåller att anledningen till att hon gav sken av att dom har en öppen relation, är för att dom har pratat ”sååå mycket om det, så att den är ju i princip öppen!”. Men ”...nej, ok”, medger hon, ”...det är inte ristat i sten, handlingarna är inte underskrivna än (ha ha!) men allt pekar på att det kommer bli så, absolut, säkerligen!”.
Detta betyder, att när vi träffar hennes man, vilket ju är högst troligt att vi kommer göra, så ska vi alltså spela ett spel vi inte gått med på att spela, vi ska stå där o nicka åt hans: ”Jo vi gör ju allting i sexmedfleravärlden tillsammans vi!” Kvinnan vi hade sex med drar härmed in oss i sitt ljug. Vi blir falska, för hennes skull. Vilket ju är ren skit. Hade vi, under kemidejten, fått veta att hon o hennes man- som vi ju har träffat- inte har en öppen relation, då skulle vi aldrig bjudit hem henne, åtminstone inte själv.
Men ponera att hennes man inte är i den här världen. Risken är då alltså minimal att vi ska stå där o tvingas vara falska med hennes man.
Kvinnan på vår kemidejt berättar hur det ligger till, är fullkomligt transparent.
Hon är inte i en öppen relation. Men betydelsen av sexmedflera-världen är så stor för henne, att hon inte kan vara utan den. Nej, hon är inte uppriktig med sin man, ja ja ja hon går bakom hans rygg, hon är falsk o fruktansvärd, kort o gott, inte en helt bra person, nej nej nej. Men hon älskar sin man, o hon vet att han aldrig skulle varesig förstå, eller själv vilja vara i sexmedflera-världen tillsammans med henne. Visst vore det väl härligt om hon kunde säga som det är till sin man, men nu har hon gjort bedömningen att hon inte kan det. Så då får det vara så. Mot oss är hon jallafall sann, med sitt osanna. Hon försöker beskriva för oss hur hon kämpar på, hur det är att leva som hon gör. O i det hjälper hon till med att skapa vår sexmedfleravärld till en värld präglad av starka försök att vara uppriktig.
Men visst bär hon på ouppriktighet.
O det är väl inget vidare?
Men gör inte vi också det då?
Vi är inte öppna med hur super-flersamt vi lever våra liv, inte för dom flesta av våra vänner ute i ”den vanliga världen”, eller för våra familjer.
Men!-
-vi siktar på ett så stort mått av uppriktighet som vi bara kan gentemot andra i den här världen.
Knulla med andra är kul o härligt, men kanske är den tillåtande o vidöppna tonen, den som gör att vi kan prata om i princip vad som helst, hur vi vill, som vi värderar allra, allra högst.
eljosthlm.com 