Från sovrummet kan ingen höra dig skrika

Du är förlorad i din livsberusade upplevelse-
-då håller jag min hand hårt över din mun. 
Shhhhhh...
Det rusar i kroppen på dig, det bara händer. Som att allt du känner behöver- måste få!- ljudliga bevis.

Jag kniper inte om din näsa, jag omöjliggör inte din andning, nej andas får du. 
Men du får inte under några omständigheter låta.
Shhhhh...
Inåt nu.

Dina uppspärrade ögon hör till.
Din kropp ska vara en sluten behållare för stora upplevelser. Nota bene: sluten.
Känner du en ny förväntan, här med min hand hårt över din mun?
Lyckas du suggerera dig till att känna/leka rädsla, ovanpå den trygghet du känner med mig? 
Min hand hårt över din mun betyder att det är tystnad nu. Du förstår kanske inte varför, men du är befriad från att förstå. Tystnaden är som den är. Bara bestämd.

Ditt mantra: ”Jag tyglar mig o behärskar mig”.

Du lägger band på dig, 
jag lägger min hand på dig.
För ärligt: vad tjänar det till att du:
flämtar,
grymtar, 
stönar,
skriker? 
(Är inte rop efter ”ÅÅÅH GUUUUD!!!...” allt bra fånigt för en ateist?) 
Vad blir bättre av att du får låta?
Shhhh, det var en retorisk fråga (dessutom kan du inte säga nåt nu). Jo det skulle väl vara en lättnad för dig att få ge ljud ifrån dig. Men varför ”lättnad”? Minns du inte, tystnaden är ju bestämd? Din upplevelse behöver ingen ljudsättning. Du är djurisk nog, jag lovar.

Leker vi med skam?
Leker vi att det är motbjudande hur svårt du har att hålla dig från att låta? Jag håller ditt ansikte i min hand, hårt över din mun, om dina kinder, för du behöver hjälpen, tillrättavisningen. Du smakar på skammen över att din högst privata njutning behöver låta. Men varför ska folk i vår närhet behöva utsättas för den? Varför ska jag?

Du får andas, varsågod. 
Men låta får du fan inte.

Om jag nu lättar på min hand, kommer du då fortfarande att vara tyst?

Nej jag litar inte på dig, den får bli kvar. 
En stund till.