Jag o min älskade är olika.
Jag kan med lätthet använda sex till allt möjligt, till att ha kul med, njuta av, forska i. Det kan handla om vaniljigt sex, o sex som är allt annat än vaniljigt. O så allt sex däremellan. Jag har aldrig kämpat värst mycket med skam. Jag gör mig inte till, koketterar inte, när jag står upp som slampa. Jag är ju det.
Min älskade dras mot upplevelser av njutning o smärta, är nyfiken på vad som kan finnas i skillnaden. Det hon vill uppleva har troligtvis med sex att göra, men kanske inte alltid. Jo, även hos henne finns ett driv mot vad sex kan vara, men gärna mot en fond av nåt mer, som t.ex. maktförskjutning.
Ja, vi är olika, men egentligen mindre o mindre, ju mer vi pratar om det.
Hon: ”Ja men jag kan ju också känna mig riktigt slampig, under rätt omständigheter!”
Jag: ”O jag är ju också skitnyfiken på njutning o smärta, jag vill inte hållas utanför den leken!”
När vi pratar får våra olikheter mindre skarpa konturer.
Men ok dom finns där. O vi är inte rädda för att medge dom. Det är nog för att vi ändå möts i så mycket annat, egentligen i allt som är riktigt viktigt. (Som i en syn på vad som är fel i samhället, o vad som skulle kunna göra det bättre. Vi tycker båda om att beskriva det som är vackert, o det som känns bra i oss. Vi lever för nyfikenhet o för att vara så sanna vi bara kan).
Men sexmedfleravärlden drar oss åt lite olika håll.
När vi på rätt sätt lyckas titta på våra olikheter så är det nåt som är spännande att pilla o peta i, vi lär oss av dom. Vi vill förstå varandra, se vad som skiljer oss åt, men utan att för den skull ge det för stor plats. Vi ser såklart till att olikheterna inte distanserar oss från varandra. Olikheterna är nåt smått intressant, det är bara det dom är.
Hon: ”Varför ser du dig som en slampa? Vad betyder det för dig?”
Jag: "Kan du beskriva glidningen mellan njutning o smärta?”.
Vidare olikheter då?
Jag tycker om att hon knullar med andra män. O gärna på egen hand. Men för henne måste det till mer än bara ”knulla med annan man”. Annars far frågan ”Varför?!” upp o tar udden av all lust o lockelse, ”Varför 'på egen hand'?! Varför?! Varför?!...”
Nej, det är inte nödvändigt. För det finns en fin kompromiss i det här (kompromisser är inte sällan nåt fint) nåt som löser vår olikhet. När jag är med- när det är hon, jag o en man till- då kan hon släppa efter, lugnas av o glädjas åt min närvaro, o ”Varför?!” blir ingen fråga för henne. O jag får det jag vill ha.
Jag har en iver i mig, en otålighet.
Jag har gärna ett späckat schema med sexmöten av olika slag. För mig kan det nästan inte bli för mycket. I mitt huvud poppar projekt, idéer, scenarier upp, o dom står o stampar, frustar efter att få realiseras.
Min älskade behöver luft i sexmedflera-systemet.
Hon vill sprida ut det hon vill göra, se till så att det landar rätt i henne. Hon räds pressen som kan uppstå. Hon kan känna hur det lätt blir för mycket. Hon värdesätter pauserna för reflektion.
Till det yttre kan den här olikheten låta som ett problem. En ligger på med foten på gaspedalen, den andra med foten på bromsen. Som att frustrationen skulle ligga nära i mig när jag är rädd att skapa press i henne. O så hennes oro att känna sig som en avvaktande tråkmåns, o en som inte låter mig vara mitt sanna jag.
Men vad är viktigast?
VI är viktigast.
Hon uppskattar mitt rusande, för i det finns en uppfinningsrikedom, ”det händer saker!”
Jag i min tur är så glad över hennes noggrannhet, hennes omsorg om det vi är med om. Omsorgen om oss.
Vi möts i den gemesamma takt som är viktigare än allt.
eljosthlm.com 