Men se så, raska på då slampa!

En känsla har surrat till lite extra i mig den här sommaren.

O känslan har bland annat med själva sommaren att göra. 
Jag var barn o det var inte bara det att sommaren kändes oändlig utan också tanken på den oändliga mängd somrar som jag skulle få vara med om. Ja men hur skulle dom kunna ta slut?! Jorden snurrar ju, o automatiskt kommer det nya somrar hela tiden, det är så det funkar! 
Mmm, joooo...nya somrar blir det, men...sad to break it to you kid, men du kommer inte få uppleva alla...

Sad to break it till mig själv, men jag kommer inte få uppleva allt.

Den där känslan som surrat till i mig är en liten liten liten (ja den är liten) känsla av stress. 
Som att jag uppfattar påminnelser om att min tid är utmätt mera nu, att det börjar bli bråttom. Det är ju så mycket jag vill vara med om, både själv o med min älskade. Jag har en sån massa saker jag vill ifrågasätta. Gåtor om mig själv att lösa. O så en otålighet på att se vad vi två kan få till ihop. (Att jag en gång inte ska få ha henne är ju bara det en helt absurd o vidrig tanke! Hur är det möjligt att vi två inte är oändliga?!...) 

Men det är inte bara tanken på att mina somrar kommer ta slut. 
En vän dog nyligen (livet tar ju faktiskt slut, allt kommer vara över, det är junte klokt!...), min pappa är otroligt skröplig, jag ser på nära håll att ålderdomen är oundviklig (påminnelsen om hur kroppen tar slut o blir nästan oavändbar). 
Allt kommer ta slut. Oundvikligen.
Möjligheterna tar slut. Oundvikligen.

Är jag gammal då, är det det också? Jag är inte ung, det går inte med bästa vilja att påstå. Men man säger att jag verkar ung, ser ung ut. För min ålder. Alltid det där tillägget. 

Jag vill ju hinna använda mina sinnen, min kropp o min kuk till så mycket. 
Vi är på ett äventyr tillsammans, min älskade o jag, framförallt med varandra, men också ihop med andra, o jag vill inte, vill inte, vill inte! att det ska ta slut. Är vårt äventyr verkligen inte a neverending story?! Vi har ju så mycket vi kan utsätta oss för. Vi har så många nya dynamiker att prova. Kroppar, konstellationer, kukar, fittor, munnar att vara med om. Jag vill se så mycket mer av vem jag är sexuellt, vill få reda på vad allt gör med mig, med min älskade o mig ihop. Jag längtar efter allt prat vi kan ha, ett prat som ju bara måste få vara för alltid! Jag vill känna sexruschen i mig, jag vill att marken ska gunga till en smula. Trygghet o lite skräck. Jag vill förstå saker. Min älskade knullar med nån på egen hand, o min kontroll glider mig ur händerna- o jag älskar att den gör det. O kanske jag far iväg åt mitt håll, det är möjligt att jag ligger med slampor som jag själv är. 
Men jag kommer alltid tillbaka. Vi kommer alltid tillbaka. Jag räds inte förändringen som väl måste komma.
Jag o min älskade slörpar i oss kyssar, hångel o knull. Våra egna o andras. 
Vi andas kärlek o sex. 
Vi andas varann.

Jaaaa, som om jag inte vet att den här lilla stressen är dum, den är urkorkad, jag vet, jag vet! Det är väl bara att köra på. Leva. Knulla. Prata. Jo såklart, så är det. Jag måste fånga dagen o allt det där. Memento mori. Komma ihåg att jag är dödlig men låta tankarna istället lugna mig. Bli stoisk o kåt o orädd. Jag älskar, jag knullar, vad mer kan jag begära?

Somrarna tar  absolut slut.
Men just nu är det faktiskt sommar.

(Just det, jag måste också skynda mig att starta ett småpretto (men skönt!) arenarocksoulband bara för att få kalla min nästa turne för ”Love. Sex. Music”. Det kommer vara storslaget o galet, kondomer ska regna ner över publiken o sångerna ska handla om varianter av kärlek o sex, hårt o snuskigt, snällt o varmt o inkluderande, uppmuntra till sex i alla former, i längtan, i drömmar, i verkligheten, o vi kommer röra upp starka, blodröda känslor hos moralister o religiösa- bara det är eftersträvansvärt!)