Vad sysslar vi egentligen med i sexmedfleravärlden?
Jo vi är med om sköna o kul saker. Vi ligger runt o kommer på vad vi gillar- det, men inte det, men verkligen DET! O allt som landar i oss på den här upptäcksresan definierar oss o utvecklar oss. Med stora ord så håller vi faktiskt på med att- (jo förutom att ha det skönt o kul)
-hitta oss själva.
Min älskade har sex med nån annan (o det känns bra i mig att hon har det, ”...hmm varför?...det är ju intressant, vad säger det om mig? Spännande att forska i...)
Mitt öppna sinn gör att jag (min straighte faaan!) hamnar i sexuella situationer med nån av samma kön (men ingen dörr slås upp till ett nytt sexuellt kosmos, ”Så jag är nog en straight faaan ändå...pust pust...” Ja jag är väl det. Åtminstone just nu, nota bene! för who knows vad som händer down the road...)
Jag känner en lust att styra, ställa o bestämma (”...minsann att jag tydligen har en smått dominant sida!.." Har det kanske också med mitt kontrollbehov att göra?...Intressant...)
O vi har våra öppna sinn att tacka för det värdefulla vi kommer på om oss.
För om det finns nåt enda som förtjänar att skrivas i eldskrift så är det att ha ett öppet sinn- eller nej, ett vidöppet sinn. Varför låta gamla trötta föreställningar om vem jag är o vad jag gillar stå i vägen för det jag kan få uppleva. Så sällan jag bara kan ska jag tänka: ”nä, det där är inte jag, nope, inget för mig...”
Visst kan jag komma fram till det, men jag ska inte tänka det, som det första jag gör.
Den enkla sammanfattningen är att upptäcksresan är givande.
O med det där vidöppna sinnet så fortsätter den...
...o fortsätter...
...o fortsätter.
Jag kommer inte fram.
Vi förändras, blir tryggare, modigare, o upptäcksresan kan ge nya saker. O en variant av ett Woody Allen-citat dyker upp: ”Upptäcksresan i sexmedfleravärlden är som en haj. Den måste hela tiden röra sig framåt, annars dör den”.
O nu får du absolut protestera. Sexmedfleravärlden behöver väl inte hålla på o ge personlighetsutvecklande insikter hela tiden! Låt den bara vara en källa till kul o härliga upplevelser, som hela tiden ger ungefär detsamma!
Jovisst. Inget fel.
Men det kan också vara värdefullt att våga tänka nya tankar, våga ge utrymme åt en o annan liten kittlande lockelse.
Så som:
Min inblandning i hur allt ska vara när min älskade träffar en man själv har varit viktig. Jag har velat fixa o dona, prata med mannen i fråga, få en egen känsla för honom. Jag har sett till att spela en närvarande roll i det som händer. (Kolla ett inlägg för ett tag sen som handlade om Stag o Vixen).
Men så- nu:
Jag kanske vill känna på att inte vara så inblandad.
Jag kanske vill känna på att ta ett steg tillbaka.
Jag kanske vill känna på att låta min älskade helt själv känna efter vad hon skulle vilja göra, o med vem, låta henne kliva fram, ta kontakten, o fixa o dona. O efteråt berätta för mig hur det var. (Om hon vill det här såklart, men det är ju nästa steg, i det här fallet har det börjat med mig).
Men varför känner jag den här lilla kittlande lockelsen?
Vet inte.
Kanske för att jag vågar göra det.
O för att jag inte vill ha en död haj i mitt liv.
eljosthlm.com 