Kanske för att det hjälper oss att vara den vi är fullt ut? Det tar vid där vårt språk tar slut o ger uttryck för alla motsägelser som vi är. Sex får oss att känna oss mindre ensamma, mindre konstiga. Mer hela. Sannare. Så mycket kontraster som får nötas mot varandra. Att både få vara i kontroll o att få vara hjälplös. Stark och fullständigt sårbar. Att både få känna sig i full kontakt med sin egen kropp och samtidigt tillåta sig att lösas upp o sammanblandas, uppgå i den andra.
Att förstå vår egen sexualitet blir en del av att förstå oss själva. Sexualiteten ska bli en del av vår identitet, den ska få synas, uppriktigt o ärligt, o behöver inte tystas ned eller röra sig i mörker. Låta den få vara en del av vardagen. Även när den inte är aktiv så definierar den oss. Precis som vårt yrke, vår roll som förälder, vän, dotter/son och syster/bror.
Kanske sker det egna sexuella uppvaknandet när man lyckas få ihop sitt sexspråk med sitt talspråk? När man låter längtan definieras. När man slutar tänka ”Nej, det här är inte för mig”, o istället börjar tänka: ”Ja, varför inte?”. Att sen våga realisera sin längtan är ett steg till. Där tänker vi att det krävs någon att göra det med. O till den krävs det att man känner tillit. Stark tillit. Och kärlek. En stark tro på att allt du vill, längtar efter och gör, landar väl. Någon delar det med dig, tar hand om det tillsammans med dig.
